1. Evolution och revolution genom historien
De förändringar samhällets styrelseformer genomgått under århundradenas gång har alltid varit resultatet av en plötslig och brutal förändring, till följd av krig, revolutioner eller en kombination av båda. Det finns inte en enda stat idag, som inte är en produkt av sådana revolutionära omvälvningar. Den amerikanska staten föddes ur 1776 års revolution och inbördeskriget 1861-1865; den brittiska staten ur revolutionerna 1648 och 1689; den franska ur revolutionerna 1789, 1830, 1848 och 1870; den belgiska ur revolutionen 1830; den nederländska ur revolutionen på 1500-talet; den tyska ur krigen 1870-71, 1914-18, 1939-45 och revolutionerna 1848 och 1918, osv, osv.
Men det vore fel att anta att våld är tillräckligt för att förändra samhällsstrukturen i enlighet med de kämpandes vilja. För att en revolution verkligen skall förändra samhället och de arbetande klassernas existensvillkor, krävs det att den har föregåtts av en evolution, som inom det gamla samhället skapat den materiella (ekonomiska, tekniska, m m) och mänskliga (samhällsklasser med vissa utmärkande drag) basen för det nya samhället. Om denna bas saknas, slutar även de blodigaste revolutioner med att mer eller mindre exakt återskapa just de förhållanden, som de ville avskaffa.
Ett klassiskt exempel på detta är de många framgångsrika bondeupproren i Kinas historia. Upproren uttryckte varje gång folkets reaktion mot den outhärdliga utplundring och skattebörda, som bönderna alltid drabbades av när det Himmelska Rikets olika dynastier befann sig på fallrepet. De ledde till att en dynasti störtades och en annan kom till makten, ofta (som i Han-dynastins fall) en dynasti med sitt ursprung direkt hos bondeupprorets ledare.
Den nya dynastin börjar med att förbättra böndernas villkor. Men efterhand som den befäster sin makt och stärker sin förvaltning ökar statsutgifterna, vilket tvingar den att höja skatterna. Ämbetsmännen-mandarinerna, som först avlönades av statskassan, börjar missbruka sin makt, lägger beslag på böndernas jord och pressar ur dem avgifter utöver skatten.
Böndernas elände börjar alltså förvärras igen efter några tiotal år av bättre liv. De sociala revolutionernas cykliska karaktär i det gamla Kina och böndernas oförmåga att frigöra sig på ett varaktigt sätt har sin förklaring i att det inte förekom något ”språng framåt” för produktivkrafterna och inte fanns en utvecklad modern industri på maskinernas grundval.
2. Evolution och revolution i dagens kapitalism
Dagens kapitalism har själv uppstått ur sociala och politiska revolutioner: de stora borgerliga revolutionerna från 1500-talet till 1800-talet, vilka gav upphov till nationalstaterna. Dessa revolutioner möjliggjordes av en tidigare evolution, nämligen produktivkrafternas tillväxt inom det feodala samhället, en tillväxt som blev oförenlig med livegenskap, skråväsende och de påtvingade begränsningarna för den fria varucirkulationen.
Denna utveckling gav även upphov till en ny samhällsklass, den moderna borgarklassen, som fick sina första lärospån i politisk kamp i medeltidens kommuner och i skärmytslingar under den absoluta monarkin, innan den gav sig i kast med att erövra den politiska makten.
När det kapitalistiska samhället utvecklats till en viss nivå, kännetecknas det också av en evolution som obönhörligen förbereder en ny social revolution.
På det materiella planet utvecklas produktivkrafterna fram till en punkt där de blir alltmer oförenliga med de privata produktionsmedlen och de kapitalistiska produktionsförhållandena. Storindustrins utveckling, kapitalets koncentration, bildandet av truster och den borgerliga statens ständigt växande ingrepp för att ”reglera” den kapitalistiska ekonomin, förbereder marken för produktionsmedlens socialisering (kollektiva tillägnelse) och de sammanslutna producenternas egen, planerade förvaltning av dem.
På det mänskliga (sociala) planet bildas och stärks en klass, som blir mer och mer lämpad att genomföra denna sociala revolution: ”I proletariatet producerar kapitalismen sin egen dödgrävare”. Koncentrerat i stora företag, utan hopp om individuellt socialt avancemang, vinner proletariatet via sin dagliga klasskamp den viktiga förmågan till kollektiv solidaritet, samarbete och disciplinerad handling, något som möjliggör en grundläggande reorganisering av hela det ekonomiska och sociala livet.
Ju mer kapitalismens inneboende motsättningar skärps, desto mer skärps klasskampen, och ju mer kapitalismens egen utveckling röjer väg för revolutionen, desto mer antar den formen av olika slags explosioner (ekonomiska, sociala, politiska, militära, finansiella, osv) under vilka proletariatet kan erövra den politiska makten och genomföra en social revolution.
3. Den moderna arbetarrörelsens utveckling
Men kapitalismens och arbetarrörelsens historia följde inte en så klar och rätlinjig bana, som marxisterna hade hoppats kring 1880.
De inre ekonomiska och sociala motsättningarna i de imperialistiska länderna förvärrades inte omedelbart. Mellan Pariskommunens nederlag och första världskrigets utbrott upplevde Västeuropa och USA tvärtom en lång period av våldsam tillväxt för produktivkrafterna — ibland långsammare, ibland hastigare — en tillväxt som dolde det ”mullvadsarbete” som utfördes av systemets inre motsättningar.
Motsättningarna fick ett våldsamt utbrott 1914. Utbrottet föregicks av den ryska revolutionen 1905 och de österrikiska arbetarnas generalstrejk samma år. Men arbetarnas och arbetarrörelsens omedelbara lärdomar i dessa länder speglade inte systemets allt djupare motsättningar. Den avspeglade snarare tron på en gradvis utveckling, ett i stort sett fredligt och oundvikligt framåtskridande mot socialismen (det var annorlunda i Östeuropa, och därför spelade dessa illusioner mindre roll där).
De av imperialisterna ackumulerade koloniala överprofiterna gjorde det möjligt för dem att genomföra reformer för arbetarna i Västeuropa och USA. Men man måste ta hänsyn till flera faktorer för att förstå denna utveckling.
Den massiva emigrationen till USA och uppsvinget för exporten från Europa till resten av världen fick den ”industriella reservarmén” att minska på längre sikt. Styrkeförhållandet mellan arbete och kapital på ”arbetsmarknaden” blev alltså bättre för arbetarna, vilket skapade förutsättningarna för en massiv facklig organisering, inte bara av de kvalificerade arbetarna. Borgarklassen hade skrämts av Pariskommunen, av de våldsamma strejkerna i Belgien (1886, 1893) och av den tyska socialdemokratins av allt att döma oemotståndliga tillväxt. Den försökte medvetet lugna de upproriska massorna med sociala reformer.
Det praktiska resultatet av denna utveckling blev en västeuropeisk arbetarrörelse som i praktiken nöjde sig med att kämpa för reformer som kunde genomföras omedelbart: löneökningar, förbättrad social lagstiftning, utvidgning av de politiska rättigheterna, m m. Kampen för den sociala revolutionen förvisades till skriftlig propaganda och kaderskolning. De socialdemokratiska partierna upphörde att medvetet förbereda den socialistiska revolutionen, eftersom de trodde att det räckte med att stärka proletariatets massorganisationer, för att denna väldiga kraft automatiskt skulle spela en revolutionär roll, när ”det blev dags”.
4. Den reformistiska opportunismen
Samtidigt nöjde sig de västeuropeiska masspartierna och fackföreningarna inte med att spegla klasskampen, en kamp som huvudsakligen begränsades till att gälla reformer. De blev själva en politisk kraft som påskyndade arbetarrörelsens anpassning till de imperialistiska ländernas ”blomstrande” kapitalism. Den socialdemokratiska opportunismen förberedde inte arbetarna på de kommande plötsliga förändringarna av det sociala, politiska och ekonomiska klimatet, och detta blev en viktig orsak till att kapitalismen kunde överleva de stormiga åren 1914-1923.
På det teoretiska planet tar sig opportunismen uttryck i en revidering av marxismen, officiellt proklamerad av Eduard Bernstein (”rörelsen är allt, målet intet”), som krävde att socialdemokratin skulle överge all verksamhet som inte innebar försök att reformera systemet. Den ”marxistiska centern” kring Kautsky bekämpade revisionismen, samtidigt som den gjorde åtskilliga eftergifter för den, främst genom att rättfärdiga partiernas och fackföreningarnas praktik, som mer och mer närmade sig revisionismen.
På det praktiska planet visar sig opportunismen i att den accepterar valkoalitioner med ”liberala” borgerliga partier, gradvis accepterar deltagande i koalitionsregeringar tillsammans med borgarklassen och avstår från konsekvent kamp mot kolonialismen och imperialismens andra yttringar. Trots att opportunismen för ett ögonblick skakades av följderna av 1905 års ryska revolution, fick den sitt tydligaste uttryck i Tyskland, där den vägrade acceptera Rosa Luxemburgs förslag att utlösa masstrejker i politiskt syfte. Den avspeglar i grund och botten en reformistisk byråkratisk apparats intressen (de socialdemokratiska ombudsmännen och parti- och fackföreningsfunktionärerna, som redan uppnått stora fördelar inom det borgerliga samhället).
Detta exempel visar att den reformistiska opportunismens inträngande i arbetarrörelsen inte var oundvikligt. Det hade varit möjligt att genomföra utomparlamentariska aktioner och allt mer omfattande strejker under åren före första världskriget. Sådana aktioner kunde ha förberett arbetarmassorna på de uppgifter som ställdes av jet revolutionära uppsving som sammanföll med krigsslutet.
5. Behovet av ett avantgarde parti
Erfarenheten bekräftar alltså de grundläggande beståndsdelarna av Lenins teori om det avantgardistiska partiet — den revolutionära förtruppen. Även om arbetarklassen kan ge sig in i mycket omfattande klasstrider kring omedelbara behov, och även om den är fullt kapabel att uppnå ett elementärt klassmedvetande, så kan den inte spontant nå fram till det politiska klassmedvetandets högre former. Detta är i sin tur oumbärligt för att man skall kunna förutse de plötsliga vändningarna i den objektiva situationen och slå fast arbetarrörelsens uppgifter utifrån dessa vändningar. Det är också oumbärligt för att man skall kunna bemöta borgarklassens manövrer framgångsrikt och krossa den borgerliga och småborgerliga ideologins inflytande över arbetarklassen (vilket ofta kan vara mycket bedrägligt).
Dessutom har massrörelsen oundvikligen upp- och nedgångar. De breda massorna står inte ständigt kvar på en hög nivå av politisk aktivitet. En massorganisation som försöker anpassa sig till genomsnittsnivån på massornas aktivitet och medvetande kommer därför definitivt att spela en bromsande roll vid den revolutionära aktivitetens uppsving, som bara är möjligt vid vissa tillfällen.
Av alla dessa orsaker är det nödvändigt att bygga upp en avantgardisk arbetarorganisation, ett revolutionärt parti. I normala tider kommer det att bestå av en minoritet. Men partiet gör militanternas aktivitet kontinuerlig och håller dem kvar på en hög medvetenhetsnivå. Det gör det möjligt att bevara alla de erfarenheter som vunnits i kampen och sprida dem till hela klassen. Partiet har siktet inställt på de kommande revolutionära striderna och ser det som sin viktigaste uppgift att förbereda dessa. Därför underlättar det i hög grad förändringarna i de organiserade och oorganiserade massornas mentalitet och aktivitet, förändringar som nödvändiggörs av den subjektiva situationens plötsliga vändningar.
Naturligtvis kan sådana avantgardistiska partier inte ersätta massorna och genomföra en social revolution i deras ställe. ”Arbetarnas befrielse kan bara vara dess eget verk”. Att vinna arbetarnas majoritet för det revolutionära partiets program, strategi och taktik, det är den nödvändiga förutsättningen för att ett avantgardistiskt parti skall kunna fylla sin roll helt och fullt.
En sådan majoritet är normalt sett inte möjlig att uppnå annat än under förrevolutionära eller revolutionära kriser, vilka själva utvecklas genom uppkomsten av mäktiga spontana massrörelser. Det finns alltså ingen absolut motsättning mellan massornas spontanitet och nödvändigheten av att bygga upp en avantgardistisk revolutionär organisation. Partiet stödjer sig på massornas spontana utbrott, förlänger det, kompletterar det och möjliggör dess seger genom att rikta in hela dess energi på den avgörande punkten: störtandet av kapitalets politiska och ekonomiska makt.
6. Revolutionärerna och kampen för reformer
Som en reaktion mot den reformistiska opportunismen har det inom arbetarrörelsen vuxit fram ultravänsteristiska strömningar, som förkastar all kamp för reformer.
För revolutionära marxister år reformismen absolut inte identisk med kampen för reformer.
Reformismen, det är illusionen att man gradvis kan avskaffa kapitalismen, genom successiva reformer. Men det är helt möjligt att delta i denna kamp för omedelbara reformer, samtidigt som man förbereder arbetaravantgardet för antikapitalistiska strider av en sådan omfattning att de framkallar en kris i samhället.
Att helt vägra kämpa för reformer innebär att man passivt accepterar en försämring av arbetarklassens situation, fram till dagen med stort D, då arbetarklassen plötsligt blir förmögen att störta kapitalismen i en handvändning. En sådan inställning är både utopisk och reaktionär.
Den är utopisk, eftersom den glömmer bort att arbetare, som blivit mer och mer uppsplittrade och demoraliserade på grund av oförmågan att försvara sin levnadsnivå, sitt arbete och sina elementära fri- och rättigheter, knappast är i stånd att framgångsrikt kämpa mot en social klass, som innehar den moderna borgarklassens rikedom och politiska erfarenhet. Ultravänsterismen är reaktionär, eftersom den objektivt tjänar kapitalisternas, arbetsköparnas sak. Dessa har allt intresse av att sänka lönerna, bevara en omfattande arbetslöshet, krossa fackföreningarna och avskaffa strejkrätten, såvida arbetarna passivt låter sig förvandlas till slavar utan att försvara sig.
Revolutionära marxister ser arbetarnas frigörelse och kapitalismens störtande som slutprodukten av en epok av ökad organisatorisk styrka för proletariatet, starkare sammanhållning och klassolidaritet och växande förtroende för den egna styrkan. Sådana subjektiva förändringar kan inte komma till stånd enbart genom skriftlig propaganda eller skolning. I sista hand kan de bara uppnås genom framgångarna i den dagliga kampen, som är en kamp för reformer.
Reformismen är inte ett automatiskt resultat av sådan kamp eller sådana framgångar. Den blir det bara om arbetaravantgardet inte pekar på nödvändigheten att störta regimen; om det inte bekämpar den småborgerliga och borgerliga ideologins inflytande i arbetarklassen; om det inte försöker inleda utomparlamentarisk, antikapitalistisk masskamp i syfte att överskrida reformstadiet.
Av samma skäl är det absolut nödvändigt att revolutionärerna arbetar i massornas fackföreningar och kämpar för att stärka och inte försvaga de fackliga organisationerna.
Fackföreningarna är visserligen i allmänhet inte speciellt lämpade till att förbereda eller organisera revolutionär kamp; det är inte deras uppgift. Men de är oumbärliga för det dagliga försvaret av arbetarnas intressen mot kapitalet. Den dagliga klasskampen försvinner inte, inte ens i kapitalismens nedgångsepok. Utan mäktiga fackföreningar, som organiserar en stor del av arbetarklassen, har arbetsköparna alla chanser att gå segrande ur dessa dagliga skärmytslingar. Den skepsis och misstro mot den egna styrkan som blir ett resultat av sådana olyckliga erfarenheter är oerhört skadlig för utvecklingen av de breda massornas klassmedvetande.
I dagens kapitalism är den fackliga verksamheten dessutom inte längre nödvändigtvis begränsad till kampen för löneökningar och minskad arbetstid. Arbetarna ställs allt oftare inför problem, som rör ekonomin i dess helhet och påverkar deras levnadsstandard: inflation, fabriksnedläggningar, arbetslöshet, ökad arbetstakt, försök från statens sida att begränsa strejkrätten och de fria löneförhandlingarna, osv. Förr eller senare tvingas fackföreningen ta ställning till alla dessa frågor. Den blir en skola för arbetarklassen, också vad gäller frågan om kapitalism och socialism i sin helhet. Den blir en arena där politiska riktningar som eftersträvar permanent klassamarbete eller fackföreningarnas integration i den borgerliga staten ställs mot klasskampsströmningar, som vägrar underordna arbetarnas intressen det s k ”allmänna intresset”, vilket bara är kapitalets bristfälligt kamouflerade intresse. Eftersom de under dessa förutsättningar försvarar massornas omedelbara intressen mot försöken att frånta fackföreningarna deras grundläggande funktion, kan de i klasskampsströmningen integrerade revolutionärerna få ett växande gensvar för sina idéer inom fackföreningarna, förutsatt att de arbetar tålmodigt och uthålligt och inte överlämnar detta område av massarbetet åt byråkraterna, reformisterna och floran av högeropportunister.
Revolutionärerna måste försöka vara de bästa fackliga aktivisterna. De måste arbeta för att få fackföreningarna och deras medlemmar att ansluta sig till deras förslag angående kampens målsättning och organisationsformer, vilka bäst överensstämmer med arbetarnas omedelbara klassintressen. De får aldrig försumma försvaret av dessa omedelbara intressen, samtidigt som de hela tiden måste föra fram sin allmänna propaganda för den socialistiska revolutionen, som är en förutsättning för att arbetarnas landvinningar skall kunna konsolideras definitivt och för att deras vitala problem skall kunna lösas slutgiltigt.
Fackföreningsbyråkratin, som blir allt mer integrerad i den borgerliga staten, ersätter däremot mer och mer sin ursprungliga uppgift att oförsonligt försvara medlemmarnas intressen med en klassamarbets- och ”borgfreds”-politik. Den försvagar objektivt sett fackföreningarna genom att i växande utsträckning strunta i medlemmarnas problem och övertygelse.
Kampen för facklig demokrati och kampen för en fackföreningsrörelse på klasskampens grundval kompletterar alltså varandra logiskt i den dagliga kampen.
Intressant Bloggar om
marxism,
socialism,
kommunism,
trotskism,
klassamhälle,
kapitalism,
revolution,
historia,
socialistiska partiet,
samhälle,
politik,
Tid: Tisdag 28 juni kl 19-22