Grundläggande marxistisk teori
Här kommer fjärde avsnittet ur Ernest Mandels bok "Från klassamhälle till kommunism". Den här gången handlar det om omvandlingen av samhällets varuproduktion till ett kapitalistiskt produktionssätt.
De tre tidigare avsnitten hittar du här:
IV. Från enkel varuproduktion till kapitalistiskt produktionssätt
1. Produktion för behovstillfredsställelse och produktion för byte
I det primitiva samhället, och sedan i den av den neolitiska revolutionen skapade bygemenskapen, var produktionens huvudsakliga syfte att tillfredsställa de produktiva kollektivens behov. Byteshandel förekom bara sporadiskt, och den berörde bara en mycket liten del av samhällets produkter.
En sådan produktionsform förutsätter en bestämd organisering av arbetet. Arbetet är därför socialt. Den som säger bestämd organisering av arbetet säger inte nödvändigtvis medveten organisering (förvisso inte vetenskaplig) och inte heller noggrann organisering. Mycket kan lämnas åt slumpen, just eftersom den ekonomiska verksamheten inte behärskas av strävan efter privat rikedom. Sederna, förfädernas åsikter, vanorna, riterna, religionen och magin kan bestämma den produktiva verksamhetens rytm och växlingar. Men den är hela tiden främst inriktad på kollektivens omedelbara behovstillfredsställelse, inte på byte eller berikning som mål i sig.
Ur en sådan organisering av det ekonomiska livet växer det gradvis fram en rakt motsatt form av ekonomisk organisation. Genom arbetsfördelningens utveckling och uppkomsten av ett visst överskott, börjar kollektivets arbetsförmåga gradvis delas upp i mindre enheter (storfamiljer, patriarkaliska familjer), som arbetar oberoende av varandra. Arbetets privata karaktär och den privata äganderätten till arbetsprodukterna, dvs till produktionsmedlen, skiljer samhällets medlemmar åt. Det hindrar dem från att knyta bestämda och direkta ekonomiska och sociala förbindelser med varandra. Dessa enheter eller individer står inte längre i direkt förbindelse med varandra i det ekonomiska livet. Deras förhållande till varandra förmedlas via bytet av deras arbetsprodukter.
Varan är en produkt av socialt arbete vilken är avsedd att bytas av producenten, och som inte konsumeras av honom eller kollektivet som han ingår i. Den förutsätter alltså en samhällssituation som är helt olik den där merparten av produkterna är avsedda att konsumeras direkt av de kollektiv som producerar dem. Det finns naturligtvis övergångsfall (t ex våra dagars småjordbruk, som säljer ett litet överskott på marknaden). Men för att inse den grundläggande skillnaden mellan en situation där man i huvudsak producerar för producenternas direkta konsumtion och en situation där man producerar för byte, kan vi påminna oss den tyske socialisten Ferdinand Lassalles spydiga svar till en samtida liberal ekonom: begravningsentreprenören herr Dupont-Dupont tillverkar utan tvekan först likkistor åt sig själv och medlemmarna av sitt hushåll, för att sedan inte sälja mer än överskottet som han får kvar...
2. Den enkla varuproduktionen
Varuproduktionen uppkom först i Mellersta Östern för 10 000 till 12 000 år sedan, inom ramen av en första grundläggande arbetsfördelning mellan professionella hantverkare och bönder, dvs som en följd av de första städernas uppkomst. En ekonomi som domineras av produktion för byte, men där producenterna förblir herrar över sina produktionsvillkor, kallar vi enkel varuproduktion.
Även om det funnits många former av enkel varuproduktion, särskilt under antiken och inom det asiatiska produktionssättet, så fick den sitt viktigaste uppsving i Nord- och Mellanitalien och i södra och norra Nederländerna på 1300- till 1500-talet, då livegenskapen försvagades i dessa områden och varuägarna som möttes på marknaden i stort sett var fria och hade mer eller mindre lika rättigheter. Just varuägarnas relativa frihet och jämlikhet i ett samhälle uppbyggt på enkel varuproduktion, gör det möjligt för oss att förstå själva bytets funktion: det skall trygga kontinuiteten i de viktigaste produktiva verksamheterna, trots en redan avancerad arbetsfördelning, och trots att dessa verksamheter inte längre styrs av kollektivets eller dess härskares medvetna beslut.
Den arbetsorganisering, som vilade på en bestämd och i förväg angiven fördelning av arbetskraften mellan olika verksamhetsområden för att så långt som möjligt tillfredsställa samhällets behov, ersätts nu av en mer eller mindre ”anarkisk” och ”fri” arbetsfördelning, där slumpen tycks styra denna fördelning av levande och döda (arbetsredskap) produktiva resurser. Bytet och dess resultat ersätter nu den traditionella eller medvetna planeringen av resursfördelningen. Men det måste ske på ett sådant sätt att det ekonomiska livets kontinuitet tryggas (visserligen till priset av många ”olycksfall i arbetet”, kriser, avbrott i reproduktionen) och i stort sett alla de viktigaste verksamheterna finner utövare.
3. Värdelagen
Det är själva det sätt enligt vilket själva bytet regleras som säkerställer detta resultat, åtminstone på medellång sikt. Varorna byts efter den arbetsmängd som krävs för att producera dem. Produkten av en arrendators arbetsdag byts mat produkten av en vävares arbetsdag. Just när den enkla varuproduktionen uppkommer, när arbetsfördelningen mellan hantverkaren och bonden är outvecklad, när många hantverkssysslor fortfarande utförs på gården, är det uppenbart att bytet bara kan baseras på en sådan likvärdighet. Om inte, skulle man snart överge sådana produktiva verksamheter som belönades sämre än andra. Så skulle det uppstå brist på det området. Denna brist skulle få priset att stiga, och producenternas belöning skulle alltså också bli större. Därför sker det en omfördelning av den produktiva verksamheten mellan de olika sektorerna, varigenom denna likvärdighet återupprättas: för en viss mängd lämnat arbete får man tillbaka samma värdemängd i utbyte.
”Värdelagen” kallar vi den lag som styr varubytet och som via detta byte fördelar arbetskraften och alla produktiva resurser mellan de olika verksamhetsgrenarna. Det rör sig alltså om en ekonomisk lag som huvudsakligen baseras på en form av arbetsorganisering och på förbindelser mellan människorna, vilka är annorlunda än de som bestämmer organiseringen av en ekonomi, som planeras enligt de förenade producenternas sedvänja eller medvetna val.
Värdelagen garanterar att arbetet som blivit privat erkänns socialt. Därför måste den fungera enligt objektiva kriterier lika för alla. Det är alltså otänkbart att en lat skomakare, som behöver två arbetsdagar för att tillverka ett par skor som en skicklig skomakare skulle ha gjort på en arbetsdag, skulle ha framställt dubbelt så mycket värde som den senare. Om marknaden skulle fungera så och belöna lathet eller bristande yrkesskicklighet, skulle ett samhälle uppbyggt på arbetsfördelning och privat arbete snabbt gå tillbaka eller rent av gå under.
Det är därför arbetsdagarnas likvärdighet, som garanteras av värdelagen, är en likvärdighet mellan arbete på den socialt genomsnittliga produktivitetsnivån. I ett förkapitalistiskt samhälle är detta genomsnitt i allmänhet stabilt och känt av alla, ty produktionstekniken utvecklas där mycket långsamt eller inte alls. Vi säger alltså att varornas värde bestäms av den socialt nödvändiga arbetsmängd som krävs för att producera dem.
4. Kapitalets uppkomst
I den enkla varuproduktionen kommer småjordbrukaren och småhantverkaren till marknaden med produkterna av sitt arbete. De säljer dem för att kunna köpa produkter som de behöver för sin dagliga konsumtion och som de inte tillverkar själva. Deras aktivitet på marknaden kan sammanfattas i formeln: sälja för att köpa.
Den enkla varuproduktionen kräver emellertid mycket snart att det skapas ett allmänt accepterat bytesmedel (även kallat ”allmän ekvivalent”), för att underlätta bytet. Detta bytesmedel, möt vilket alla varor utan åtskillnad är utbytbara, är pengarna. I och med uppkomsten av pengar, kan som ett resultat av den sociala arbetsfördelningens nya utveckling en annan social gestalt, en annan samhällsklass, dyka upp: innehavaren av pengar, skild från innehavaren av vanliga varor, och dennes motsats. Det är ockraren eller den på internationell handel specialiserade köpmannen.
Denna innehavare av pengar spelar en helt annan roll på marknaden än småjordbrukaren eller hantverkaren. När han kommer till marknaden med en viss summa pengar, gäller det inte för honom att sälja för att köpa, utan tvärtom att köpa för att sälja. Hantverkaren eller bonden säljer för att köpa en annan vara än den de själva producerar; men operationens mål är fortfarande att tillfredsställa mer eller mindre omedelbara behov. Innehavaren av pengar kan däremot inte ”köpa för att sälja” bara för att tillfredsställa sina behov. För bankiren eller köpmannen vore det meningslöst att ”köpa för att sälja”, om de inte säljer för en summa som är större än den de hade med sig till marknaden. Att öka sina pengars värde med ett mervärde, dvs berikningen som mål i sig, där har vi meningen med ockrarens och köpmannens aktivitet.
Kapital — ty det är sådant det handlar om, i dess ursprungliga och elementära form av penningkapital — är alltså varje värde som strävar efter att tillägna sig ett mervärde, som används för att skapa mervärde. Denna marxistiska definition av kapitalet skiljer sig från den vanliga definitionen i borgerliga handböcker, enligt vilken helt enkelt varje arbetsredskap eller rent av ännu vagare ”varje varaktig tillgång” är kapital. Enligt den definitionen var den första apan som slog på ett bananträd med en käpp för att få tag på en banan också den förste kapitalisten...
Låt oss betona det ännu en gång: liksom alla andra ”ekonomiska kategorier” kan kategorin ”kapital” bara förstås om man uppfattar den såsom baserad på ett socialt förhållande mellan människorna: ett förhållande som gör det möjligt för ägaren av kapital att tillägna sig mervärde.
5. Från kapitalet till kapitalismen
Förekomsten av kapital är inte detsamma som förekomsten av ett kapitalistiskt produktionssätt. Tvärtom har kapital existerat och cirkulerat i tusentals år, innan det kapitalistiska produktionssättet utvecklades i Västeuropa på 1400- och 1500-talet.
Ockraren och köpmannen dyker först upp i förkapitalistiska samhällen, slavsamhällen, feodala samhällen eller samhällen som vilar på det asiatiska produktionssättet. Där är de huvudsakligen verksamma utanför produktionssfären. De inför pengar i ett ”naturligt” samhälle (i allmänhet kommer pengarna från utlandet), inför lyxprodukter från avlägsna länder, och garanterar ett minimum av kredit åt de härskande klasserna som saknar rörlig förmögenhet, liksom åt kungarna och kejsarna.
Ett sådant kapital är politiskt svagt, oskyddat mot skatteutpressning, plundring och konfiskering. Det är för övrigt dess vanliga öde; därför skyddar det svartsjukt sin skatt, gömmer den till och med delvis och aktar sig noga för att investera allt, av rädsla för att få det konfiskerat. En del av de rikaste kapitalägargrupperna under medeltidens första århundraden utsattes för sådana konfiskationer, ex vis Templiers på 1300-talet i Frankrike. De italienska bankirer som finansierade de engelska kungarnas krig gick miste om allt, eftersom kungarna inte betalade tillbaka sina skulder. Inte förrän det politiska styrkeförhållandet ändrats, så att sådana direkta eller indirekta konfiskationer blir allt svårare att genomföra, kan kapitalet ackumuleras — växa — på ett mer och mer kontinuerligt sätt. Då blir det möjligt för kapitalet att tränga in i produktionssfären, och därmed föds det kapitalistiska produktionssättet, den moderna kapitalismen.
Nu är kapitalinnehavaren inte längre bara ockrare, bankir eller köpman. Han äger produktionsmedel, hyr arbetskraft och organiserar produktionen. Han är fabrikant, manufakturägare eller industriägare. Mervärdet tas inte längre ur distributionssfären. Det produceras under loppet av själva produktionsprocessen.
6. Vad är mervärdet?
I det förkapitalistiska samhället, där kapitalägarna huvudsakligen är verksamma i cirkulationssfären, kan de tillägna sig mervärde bara genom att som parasiter exploatera andra samhällsklassers inkomster. Detta parasitära mervärde kan ha sitt ursprung antingen i en del av jordbruksöverskottet (t ex den feodala jordräntan), som först befinner sig i adelns eller prästerskapets händer, eller i en del av hantverkarnas och böndernas små inkomster. Detta mervärde är huvudsakligen en produkt av bedrägeri och plundring. Sjöröveri, plundring och slavhandel spelade den viktigaste rollen, när de arabiska, italienska, franska, flamländska, tyska och engelska köpmännen samlade ihop sina ursprungliga förmögenheter på medeltiden. En liknande roll spelade senare det faktum att man köpte varor under deras värde på avlägsna marknader, för att sedan sälja dem över deras värde i Medelhavsländerna eller Väst- och Centraleuropa.
Det är uppenbart att ett sådant mervärde bara är ett resultat av en omfördelning, en överföring. Samhällets rikedom som helhet växer knappast. De ena förlorar vad de andra tjänar. Faktum är att mänsklighetens totala rörliga förmögenhet bara ökade ytterst lite på tusentals år. Annorlunda blir det efter det kapitalistiska produktionssättets tillkomst, och orsaken till det är att mervärdet hädanefter inte helt enkelt tas ut ur varornas cirkulationsprocess. Det produceras nu utan avbrott, och växer alltså hela tiden i omfång, under själva produktionsprocessens gång.
Producenterna (slavar, livegna, bönder) i alla förkapitalistiska klassamhällen tvingades dela upp sin arbetsvecka, eller sin årliga produktion, i en del som de själva kunde konsumera (den nödvändiga produktionen) och en del som den härskande klassen tillägnade sig (det sociala överskottet). I den kapitalistiska fabriken sker detsamma, även om det döljs av varuför-hållandets sken, vilket tycks styra kapitalistens och arbetarens ”fria köp och försäljning” av arbetskraften.
När arbetaren börjar arbeta i fabriken, vid arbetsdagens (eller arbetsveckans) början, tillför han råvarorna som han bearbetar ett värde. Efter ett visst antal timmar (eller arbetsdagar), har han reproducerat ett värde som exakt motsvarar hans daglön (eller veckolön). Om han slutade arbeta i samma ögonblick, fick kapitalisten inte ett öre i mervärde. Men på de villkoren skulle kapitalisten uppenbarligen inte ha något intresse av att köpa denna arbetskraft. Liksom medeltidens ockrare eller köpman ”köper han för att sälja”. Han köper arbetskraften för att få ut mer av den än han gav för den. Detta ”tillskott”, denna ”extra tilldelning”, det är hans mervärde, hans profit. Om arbetaren producerar motsvarigheten till sin lön på 4 timmar, får han alltså arbeta 6, 7, 8 eller 9 timmar och inte 4. Under dessa" 2, 3, 4 eller 5 ”extra” timmar producerar han mervärde åt kapitalisten, för vilket han inte får något i gengäld.
Mervärdets ursprung är alltså merarbete, obetalt arbete, som kapitalisten tillägnar sig. ”Men det är ju stöld”, ropar någon. Svaret måste bli: ”ja och nej”. Ja, ur arbetarens synvinkel; nej, ur kapitalistens och ”marknadslagarnas” synvinkel. På marknaden köpte kapitalisten faktiskt inte ”det värde som arbetaren hade producerat eller skulle producera”. Han köpte inte hans ”arbete”, dvs arbetet som arbetaren skulle utföra (om han gjort det, då skulle han verkligen gjort sig skyldig till ren och skär stöld, eftersom han kanske betalade 1 000 kronor för det som var värt 2 000 kronor). Han köpte arbetarens arbetskraft.
Denna arbetskraft har ett eget värde, liksom alla andra varor har sitt värde. Arbetskraftens värde bestäms av den mängd arbete som krävs för att reproducera den, dvs av värdet av arbetarens och hans hushålls existensmedel. Mervärdets ursprung ligger i att det uppkommer att gap mellan det av arbetaren producerade värdet och värdet av de för hans uppehälle nödvändiga varorna. Detta gap beror på arbetets ökade produktivitet. Och kapitalisten kan tillägna sig vinsten av den ökade arbetsproduktiviteten, eftersom arbetskraften blivit en vara, eftersom arbetaren hamnat i en sådan situation att han inte längre kan producera sitt eget livsuppehälle.
7. Förutsättningarna för den moderna kapitalismens uppkomst
Den moderna kapitalismen är en produkt av tre ekonomiska och sociala omvälvningar:
a) Producenterna skiljs från sina produktions- och existensmedel. Detta genomförs inom jordbruket huvudsakligen genom att småbönderna drivs bort från storgodsens jord som förvandlas till betesmark; inom hantverket genom att det medeltida skråväsendet bryts ned; genom hemindustrins utveckling; genom den privata tillägnelsen av jungfruliga jordreserver, osv.
b) Uppkomsten av en samhällsklass som monopoliserar produktionsmedel: den moderna borgarklassen. Denna klass' uppkomst förutsätter till att börja med en ackumulation av kapital i form av pengar, sedan en förändring av produktionsmedlen som gör dem så dyra att bara ägare av ansenliga penningkapital kan skaffa sig dem. 1700-talets industriella revolution, som ställer produktionen på maskinernas grundval, förverkligar slutgiltigt denna omvandling.
c) Arbetskraften förvandlas till vara. Denna förvandling är ett resultat av uppkomsten av en klass som inte äger något annat än sin arbetskraft, och som, för att kunna överleva, är tvungen att sälja denna arbetskraft till produktionsmedlens ägare.
”Fattiga och eländiga människor, av vilka många har plikten och bördan att försörja kvinnor och mängder av barn, och som inte äger något annat än det de kan tjäna med sina händers arbete.” En utmärkt beskrivning av det moderna proletariatet, hämtad från en petitionsskrivelse från slutet av 1500-talet i Leyde (Nederländerna).
Eftersom denna proletära massa inte har någon valfrihet —förutom valet mellan att sälja sin arbetskraft och permanent svält —så tvingas de att sälja arbetskraften till ett pris, som bestäms av de normala kapitalistiska villkoren på ”arbetskraften”, dvs det socialt erkända livsminimum. Proletariatet är den klass som pga detta ekonomiska tvång, mer eller mindre kontinuerligt tvingas sälja sin arbetskraft.
LÄS VIDARE...
Dobb, M: Studier i kapitalismens utveckling, Sthlm 1973, Raben & Sjögren
Introduktion till kapitalet, Gbg 1976, Förlaget Barrikaden
Luxemburg, R: What is Economics?, New York 1970, Pathfinder Press
Mandel, E: Marxist Economic Theory, London 1962, Merlin Press
Mandel, E: Inledning till marxismens ekonomiska teori, Kristianstad 1968, Cavefors
Mandel, E: Senkapitalismen, Kristianstad 1974, R. Coeckelbergs Partisanförlag
Marx, K: Lön, pris och profit, Sthlm 1971, Arbetarkultur
Sweezy, P: Teorin för den kapitalistiska utvecklingen, Sthlm 1973, Raben & Sjögren
Intressant Bloggar om marxism, socialism, kommunism, trotskism, klassamhälle, revolution, socialistiska partiet, historia, politik, samhälle,
