Grundläggande marxistisk teori
Detta är det tolfte avsnittet ur Ernest Mandels bok "Från klassamhälle till kommunism". Den här gången handlar det om stalinismen. De tidigare avsnitten hittar du här:
1. Klasskillnaderna och klasskampen genom historien
2. Den sociala ojämlikhetens ekonomiska rötter
3. Staten - klassherraväldets redskap
4. Från enkel varuproduktion till kapitalistiskt produktionssätt
5. Den kapitalistiska ekonomin
6. Monopolkapitalismen
7. Det imperialistiska världssystemet
8. Den moderna arbetarrörelsens uppkomst
9. Reformer och revolution
10. Borgerlig demokrati och proletär demokrati
11. Första imperialistiska kriget och den ryska revolutionen
XII. Stalinismen
1. Nederlaget för det revolutionära uppsvinget 1918-1923 i Europa
1918 kom också den internationella revolutionen som det ryska proletariatet och bolsjevikpartiet väntade på. Arbetar- och soldatråd bildades i Tyskland och Österrike. I mars 1919 utropades en rådsrepublik i Ungern och i april 1919 en annan i Bayern. Arbetarna i Norditalien, där den politiska temperaturen stigit ända sedan 1919, ockuperade fabrikerna i april 1920. Mäktiga revolutionära rörelser skakade andra länder, som t ex Finland, Polen, Tjeckoslovakien, Jugoslavien och Bulgarien. Nederländerna hotades av generalstrejk. I Storbritannien skapade arbetarna ”trippelallianser” mellan landet tre största fackförbund, vilket satte regeringen i gungning.
Men den revolutionära vågen slutade i ett nederlag. De viktigaste orsakerna till detta är följande:
Sovjetryssland sönderslets av ett inbördeskrig. Med de ryska och utländska kapitalisternas stöd försökte de gamla jordägarna och tsaristiska officerare med vapenmakt störta den första arbetar- och bonderepubliken. Därför kunde sovjetmakten inte ge så stor materiell och militär hjälp åt de europeiska revolutionerna, vilka dessutom bekämpades av alla imperialistarméerna.
Den internationella socialdemokratin ställde sig utan att tveka på kontrarevolutionens sida och försökte avleda arbetarna från kampen om makten med hjälp av alla upptänkliga löften och bedrägerier (i Tyskland lovade socialdemokraterna i februari 1919 att de omedelbart skulle socialisera storindustrin, vilket de naturligtvis inte alls gjorde). Den tvekade inte att tillgripa kontrarevolutionärt våld, särskilt genom att organisera frikårerna till Noskes hjälp mot den tyska revolutionen. Dessa frikårer blev kärnan i de framtida nazistiska banden.
De unga kommunistpartier som bildat 3:e Internationalen saknade erfarenhet och mognad och gjorde åtskilliga vänster- och högermisstag.
Borgarklassen, som skrämts av revolutionens spöke, gjorde snabbt viktiga ekonomiska eftergifter för arbetarna, särskilt beträffande åttatimmarsdagen och allmän rösträtt i flera länder, vilket bröt udden av det revolutionära uppsvingen på många håll.
Revolutionens första motgångar fullbordades i blodiga nederlag i Ungern, där sovjetrepubliken krossades i blod, och i Italien, där fascismen kom till makten 1922. Trots det växte kommunistpartiets styrka i Tyskland. Dess massbas blev allt bredare, och 1922-23 grep det sig an uppgiften att erövra de stora fackföreningarna och fabriksråden.
1923 upplevde Tyskland en revolutionär kris av ovanlig omfattning: den franska arméns ockupation av Ruhr, galopperande inflation, en framgångsrik generalstrejk som störtade Cunoregeringen, bildandet av vänstersocialistiska och kommunistiska koalitionsregeringar i Saxen och Thüringen. Men kommunistpartiet fick dåliga råd av Kommunistiska Inter-nationalen och missade tillfället att systematiskt organisera ett väpnat uppror i det gynn-sammaste ögonblicket. Storkapitalet klarade av situationen, stabiliserade valutan och återförde en borgerlig koalitionsregering till makten. Den revolutionära efterkrigskrisen var slut.
Detta är det tolfte avsnittet ur Ernest Mandels bok "Från klassamhälle till kommunism". Den här gången handlar det om stalinismen. De tidigare avsnitten hittar du här:
1. Klasskillnaderna och klasskampen genom historien
2. Den sociala ojämlikhetens ekonomiska rötter
3. Staten - klassherraväldets redskap
4. Från enkel varuproduktion till kapitalistiskt produktionssätt
5. Den kapitalistiska ekonomin
6. Monopolkapitalismen
7. Det imperialistiska världssystemet
8. Den moderna arbetarrörelsens uppkomst
9. Reformer och revolution
10. Borgerlig demokrati och proletär demokrati
11. Första imperialistiska kriget och den ryska revolutionen
XII. Stalinismen
1. Nederlaget för det revolutionära uppsvinget 1918-1923 i Europa
1918 kom också den internationella revolutionen som det ryska proletariatet och bolsjevikpartiet väntade på. Arbetar- och soldatråd bildades i Tyskland och Österrike. I mars 1919 utropades en rådsrepublik i Ungern och i april 1919 en annan i Bayern. Arbetarna i Norditalien, där den politiska temperaturen stigit ända sedan 1919, ockuperade fabrikerna i april 1920. Mäktiga revolutionära rörelser skakade andra länder, som t ex Finland, Polen, Tjeckoslovakien, Jugoslavien och Bulgarien. Nederländerna hotades av generalstrejk. I Storbritannien skapade arbetarna ”trippelallianser” mellan landet tre största fackförbund, vilket satte regeringen i gungning.
Men den revolutionära vågen slutade i ett nederlag. De viktigaste orsakerna till detta är följande:
Sovjetryssland sönderslets av ett inbördeskrig. Med de ryska och utländska kapitalisternas stöd försökte de gamla jordägarna och tsaristiska officerare med vapenmakt störta den första arbetar- och bonderepubliken. Därför kunde sovjetmakten inte ge så stor materiell och militär hjälp åt de europeiska revolutionerna, vilka dessutom bekämpades av alla imperialistarméerna.
Den internationella socialdemokratin ställde sig utan att tveka på kontrarevolutionens sida och försökte avleda arbetarna från kampen om makten med hjälp av alla upptänkliga löften och bedrägerier (i Tyskland lovade socialdemokraterna i februari 1919 att de omedelbart skulle socialisera storindustrin, vilket de naturligtvis inte alls gjorde). Den tvekade inte att tillgripa kontrarevolutionärt våld, särskilt genom att organisera frikårerna till Noskes hjälp mot den tyska revolutionen. Dessa frikårer blev kärnan i de framtida nazistiska banden.
De unga kommunistpartier som bildat 3:e Internationalen saknade erfarenhet och mognad och gjorde åtskilliga vänster- och högermisstag.
Borgarklassen, som skrämts av revolutionens spöke, gjorde snabbt viktiga ekonomiska eftergifter för arbetarna, särskilt beträffande åttatimmarsdagen och allmän rösträtt i flera länder, vilket bröt udden av det revolutionära uppsvingen på många håll.
Revolutionens första motgångar fullbordades i blodiga nederlag i Ungern, där sovjetrepubliken krossades i blod, och i Italien, där fascismen kom till makten 1922. Trots det växte kommunistpartiets styrka i Tyskland. Dess massbas blev allt bredare, och 1922-23 grep det sig an uppgiften att erövra de stora fackföreningarna och fabriksråden.
1923 upplevde Tyskland en revolutionär kris av ovanlig omfattning: den franska arméns ockupation av Ruhr, galopperande inflation, en framgångsrik generalstrejk som störtade Cunoregeringen, bildandet av vänstersocialistiska och kommunistiska koalitionsregeringar i Saxen och Thüringen. Men kommunistpartiet fick dåliga råd av Kommunistiska Inter-nationalen och missade tillfället att systematiskt organisera ett väpnat uppror i det gynn-sammaste ögonblicket. Storkapitalet klarade av situationen, stabiliserade valutan och återförde en borgerlig koalitionsregering till makten. Den revolutionära efterkrigskrisen var slut.
2. Sovjetbyråkratins framväxt
Sovjetryssland hade framgångsrikt avslutat inbördeskriget 1920-21. Men landet hade förblött av kriget. Jordbruks- och industriproduktionen hade sjunkit katastrofalt. Stora områden drabbades av svält. För att rädda situationen, i väntan på ett nytt uppsving för den internationella revolutionen, bestämde sig Lenin och Trotskij för att göra en reträtt på det ekonomiska området. Storföretagen, bankerna och transportväsendet förblev nationaliserade. Men handeln med jordbrukets överskottsproduktion släpptes fri, samtidigt som man införde en naturaskatt på den. Det privata hantverket, handeln och småindustrin återupprättades.
För bolsjevikerna rörde det bara sig om en tillfällig manöver, och riskerna såg man främst på det ekonomiska planet: småbourgeoisin skulle bli rikare och sätta igång en permanent privat kapitalackumulation. Men mycket farligare än dessa risker var de sociala och politiska konsekvenserna av den proletära revolutionens isolering till ett efterblivet land. Dessa kan sammanfattas så här: det ryska proletariatet gick gradvis miste om den direkta politiska och ekonomiska maktutövningen. Ett nytt privilegierat skikt började växa fram på proletariatets rygg. Denna byråkrati fick i praktiken monopol på makten i hela samhället.
Processen var inte resultatet av en medveten komplott. Ett stort antal faktorer samverkade. Proletariatet försvagades numerärt av sjunkande industriproduktionen och utvandringen till landsbygden. Det avpolitiserades gradvis av svält och umbäranden. De mest medvetna arbetarna sögs upp i Sovjetapparaten. Många av de bästa dödades i inbördeskriget. Den oroliga perioden var inte gynnsam för utbildning av tekniskt och kulturellt kvalificerade kadrer inom arbetarklassen. Den småborgerliga och borgerliga intelligentian bevarade i praktiken sitt kunskapsmonopol. En period av svåra umbäranden underlättade uppkomsten och försvaret av materiella privilegier.
Men vi får inte heller tro att processen framskred utan att de revolutionära marxisterna i Ryssland lade märke till den. Redan 1920 slår Arbetaroppositionen inom det sovjetiska kommunistpartiet larm, men de föreslagna åtgärderna var helt otillräckliga. Alltsedan 1921 plågas Lenin av tanken på den byråkratiska faran. Han kallar sovjetstaten en byråkratiskt deformerad arbetarstat och ser nästan maktlös hur den framväxande byråkratin stärker sitt grepp över själva partiapparaten. 1923 bildades den trotskistiska Vänsteroppositionen, som gör kampen mot byråkratin till en av huvudpunkterna i sitt program.
Det vore också fel att tro att den sovjetiska byråkratins framväxt var oundviklig. Även om den har djupa rötter i Rysslands sociala och ekonomiska verklighet i början av 20-talet, så var det inte desto mindre möjligt att motverka den med verkliga chanser till framgång. Den trotskistiska Vänsteroppositionens program gick ut på att skapa gynnsamma förutsättningar för att rätta till situationen:
a) genom att påskynda Rysslands industrialisering, och därmed öka proletariatets specifika vikt i-samhället;
b) genom att höja lönerna och bekämpa arbetslösheten, för att öka arbetarmassornas tro på sin egen styrka;
c) genom att omedelbart utvidga sovjetdemokratin och demokratin inom partiet, för att stimulera proletariatets politiska aktivitet och klassmedvetande;
d) genom att påskynda differentieringen av bönderna, hjälpa fattigbönderna med krediter och jordbruksmaskiner till produktions-kooperativ och samtidigt lägga en växande skattebörda på de rika bönderna;
e) genom att hålla fast vid inriktningen mot världsrevolutionen och korrigera Kominterns taktiska och strategiska misstag.
Om alla bolsjevikiska kadrer och ledare förstått nödvändigheten och möjligheten att genomföra ett sådant program, då hade det varit möjligt att injicera nytt liv i sovjeterna och stimulera proletariatets egen maktutövning i mitten av 20-talet. Men större delen av partiets kader var själv indragen i byråkratiseringsprocessen. De flesta ledarna insåg alltför sent det dödliga hotet från den framväxande byråkratin. Den ”subjektiva faktorns” (det revolutionära partiets) svaghet förenades med de ogynnsamma objektiva villkoren, vilket förklarar den stalinistiska byråkratins seger i Sovjetunionen
Sovjetryssland hade framgångsrikt avslutat inbördeskriget 1920-21. Men landet hade förblött av kriget. Jordbruks- och industriproduktionen hade sjunkit katastrofalt. Stora områden drabbades av svält. För att rädda situationen, i väntan på ett nytt uppsving för den internationella revolutionen, bestämde sig Lenin och Trotskij för att göra en reträtt på det ekonomiska området. Storföretagen, bankerna och transportväsendet förblev nationaliserade. Men handeln med jordbrukets överskottsproduktion släpptes fri, samtidigt som man införde en naturaskatt på den. Det privata hantverket, handeln och småindustrin återupprättades.
För bolsjevikerna rörde det bara sig om en tillfällig manöver, och riskerna såg man främst på det ekonomiska planet: småbourgeoisin skulle bli rikare och sätta igång en permanent privat kapitalackumulation. Men mycket farligare än dessa risker var de sociala och politiska konsekvenserna av den proletära revolutionens isolering till ett efterblivet land. Dessa kan sammanfattas så här: det ryska proletariatet gick gradvis miste om den direkta politiska och ekonomiska maktutövningen. Ett nytt privilegierat skikt började växa fram på proletariatets rygg. Denna byråkrati fick i praktiken monopol på makten i hela samhället.
Processen var inte resultatet av en medveten komplott. Ett stort antal faktorer samverkade. Proletariatet försvagades numerärt av sjunkande industriproduktionen och utvandringen till landsbygden. Det avpolitiserades gradvis av svält och umbäranden. De mest medvetna arbetarna sögs upp i Sovjetapparaten. Många av de bästa dödades i inbördeskriget. Den oroliga perioden var inte gynnsam för utbildning av tekniskt och kulturellt kvalificerade kadrer inom arbetarklassen. Den småborgerliga och borgerliga intelligentian bevarade i praktiken sitt kunskapsmonopol. En period av svåra umbäranden underlättade uppkomsten och försvaret av materiella privilegier.
Men vi får inte heller tro att processen framskred utan att de revolutionära marxisterna i Ryssland lade märke till den. Redan 1920 slår Arbetaroppositionen inom det sovjetiska kommunistpartiet larm, men de föreslagna åtgärderna var helt otillräckliga. Alltsedan 1921 plågas Lenin av tanken på den byråkratiska faran. Han kallar sovjetstaten en byråkratiskt deformerad arbetarstat och ser nästan maktlös hur den framväxande byråkratin stärker sitt grepp över själva partiapparaten. 1923 bildades den trotskistiska Vänsteroppositionen, som gör kampen mot byråkratin till en av huvudpunkterna i sitt program.
Det vore också fel att tro att den sovjetiska byråkratins framväxt var oundviklig. Även om den har djupa rötter i Rysslands sociala och ekonomiska verklighet i början av 20-talet, så var det inte desto mindre möjligt att motverka den med verkliga chanser till framgång. Den trotskistiska Vänsteroppositionens program gick ut på att skapa gynnsamma förutsättningar för att rätta till situationen:
a) genom att påskynda Rysslands industrialisering, och därmed öka proletariatets specifika vikt i-samhället;
b) genom att höja lönerna och bekämpa arbetslösheten, för att öka arbetarmassornas tro på sin egen styrka;
c) genom att omedelbart utvidga sovjetdemokratin och demokratin inom partiet, för att stimulera proletariatets politiska aktivitet och klassmedvetande;
d) genom att påskynda differentieringen av bönderna, hjälpa fattigbönderna med krediter och jordbruksmaskiner till produktions-kooperativ och samtidigt lägga en växande skattebörda på de rika bönderna;
e) genom att hålla fast vid inriktningen mot världsrevolutionen och korrigera Kominterns taktiska och strategiska misstag.
Om alla bolsjevikiska kadrer och ledare förstått nödvändigheten och möjligheten att genomföra ett sådant program, då hade det varit möjligt att injicera nytt liv i sovjeterna och stimulera proletariatets egen maktutövning i mitten av 20-talet. Men större delen av partiets kader var själv indragen i byråkratiseringsprocessen. De flesta ledarna insåg alltför sent det dödliga hotet från den framväxande byråkratin. Den ”subjektiva faktorns” (det revolutionära partiets) svaghet förenades med de ogynnsamma objektiva villkoren, vilket förklarar den stalinistiska byråkratins seger i Sovjetunionen
3. Byråkratins och Sovjetunionens klasskaraktär
Byråkratin är inte en ny härskande klass. Den spelar ingen oumbärlig roll i produktions-processen. Den är ett privilegierat skikt, som tillskansat sig den sovjetiska statens och ekonomins ledning och genom detta maktmonopol tillgodogör sig en mängd fördelar på konsumtionens område (högre löner, naturaförmåner, särskilda varuhus, mm). Den äger inte produktionsmedlen. Den har ingen garanti att den får behålla sina fördelar och kan inte heller överlåta dem på sina barn; allt hänger ihop med utövandet av speciella funktioner.
Det rör sig om ett privilegierat socialt skikt av proletariatet, vars makt vilar på den socialistiska oktoberrevolutionens landvinningar: nationaliserade produktionsmedel, ekonomisk planering, statsmonopol på utrikeshandeln. Den är konservativ på samma sätt som varje arbetarbyråkrati; den sätter bevarandet av det redan uppnådda före varje försök att utvidga revolutionens landvinningar.
Den är rädd för den internationella revolutionen som kan återuppväcka det sovjetiska proletariatet till politisk verksamhet och därmed undergräva byråkratins makt. Den vill bevara det internationella status quo. Men som socialt skikt motsätter den sig fortfarande att kapitalismen återupprättas i Sovjetunionen, eftersom ett sådant återupprättande skulle krossa själva grunden för dess egna privilegier (vilket inte hindrar att byråkratin är en utmärkt grogrund för en mängd underordnade grupper och tendenser, som kan försöka omvandla sig till nya kapitalister).
Sovjetunionen är inget socialistiskt, dvs klasslöst samhälle. Det är fortfarande, liksom omedelbart efter oktoberrevolutionen 1917, ett övergångssamhälle mellan kapitalismen och socialismen. Kapitalismen kan återupprättas, men till priset av en social kontrarevolution. Den direkta arbetarmakten kan återupprättas, men i så fall genom en politisk revolution, som krossar byråkratins maktmonopol.
Den sovjetiska ekonomin kan inte kallas kapitalistisk bara för att den utgör ett system, där ”byråkraterna härskar över producenterna”, eller för att den länge gav förtur åt utvecklingen av maskiner, på bekostnad av massornas konsumtion. Kapitalismen är ett specifikt klass-herravälde, som kännetecknas av privatägda produktionsmedel, konkurrens, generaliserad varuproduktion, arbetskraftens varukaraktär och de oundvikliga periodiska överproduktions-kriserna. Inget av dessa grundläggande kännetecken återfinns i den sovjetiska ekonomin.
Men även om den sovjetiska ekonomin inte är kapitalistisk så är den inte heller socialistisk. Åtminstone inte i ordets traditionella betydelse, som den framgår av Marx', Engels' och även Lenins egna skrifter. En socialistisk ekonomi kännetecknas av att de förenade producenterna styr själva sitt produktiva och sociala liv, genom att rangordna de behov som ska tillfredsställas, med hänsyn till de tillgängliga resurserna och den arbetstid de är beredda att lägga ned på produktiva ansträngningar. Man är fjärran från en sådan situation i Sovjetunionen. En socialistisk ekonomi karakteriseras av att all varuproduktion försvinner. I motsats till den officiella doktrinen i Sovjetunionen, säger Marx och Engels klart ifrån att detta bortdöende inte alls är specifikt för det klasslösa samhällets ”andra fas” (vanligtvis kallas ”kommunistisk”) utan att det redan kännetecknar den första fasen (vanligen kallas ”socialistisk”).
Genom att formulera den antimarxistiska teorin om den påstådda möjligheten att fullborda uppbygget av socialismen i ett enda land, uttryckte Stalin på ett pragmatiskt sätt sovjetbyråkratins småborgerliga konservatism. Byråkratin var nämligen en blandning av den borgerliga statens gamla ämbetsmän, uppkomlingar i den sovjetiska statsapparaten. demoraliserade och cyniska kommunister och unga karriärlystna tekniker utan hänsyn till proletariatets klassintressen.
När Trotskij och Vänsteroppositionen mot denna teori förde fram marxismens grundläggande uppfattning (”det klasslösa samhället kan bara förverkligas i internationell skala och måste omfatta åtminstone några av världens viktigaste industrialiserade länder” — ”revolutionen börjar med att segra i ett land, breder ut sig internationellt och inleder till sist en avgörande kamp i världsskala”), försvarade de inte en ”avvaktande” eller ”defaitistisk” hållning till den ryska revolutionen. De ville genast inleda en industrialisering av landet, mycket tidigare och mycket rationellare än Stalin. De förespråkade hela tiden att Sovjetunionen skulle försvaras mot imperialismen, att man skulle försvara allt som återstod av landvinningarna från oktober mot varje försök att återinföra kapitalismen i Sovjetunionen. Men de förstod att Sovjetunionens öde i sista hand avgjordes av den internationella klasskampens utgång. Denna slutsats är lika giltig nu som då.
Byråkratin är inte en ny härskande klass. Den spelar ingen oumbärlig roll i produktions-processen. Den är ett privilegierat skikt, som tillskansat sig den sovjetiska statens och ekonomins ledning och genom detta maktmonopol tillgodogör sig en mängd fördelar på konsumtionens område (högre löner, naturaförmåner, särskilda varuhus, mm). Den äger inte produktionsmedlen. Den har ingen garanti att den får behålla sina fördelar och kan inte heller överlåta dem på sina barn; allt hänger ihop med utövandet av speciella funktioner.
Det rör sig om ett privilegierat socialt skikt av proletariatet, vars makt vilar på den socialistiska oktoberrevolutionens landvinningar: nationaliserade produktionsmedel, ekonomisk planering, statsmonopol på utrikeshandeln. Den är konservativ på samma sätt som varje arbetarbyråkrati; den sätter bevarandet av det redan uppnådda före varje försök att utvidga revolutionens landvinningar.
Den är rädd för den internationella revolutionen som kan återuppväcka det sovjetiska proletariatet till politisk verksamhet och därmed undergräva byråkratins makt. Den vill bevara det internationella status quo. Men som socialt skikt motsätter den sig fortfarande att kapitalismen återupprättas i Sovjetunionen, eftersom ett sådant återupprättande skulle krossa själva grunden för dess egna privilegier (vilket inte hindrar att byråkratin är en utmärkt grogrund för en mängd underordnade grupper och tendenser, som kan försöka omvandla sig till nya kapitalister).
Sovjetunionen är inget socialistiskt, dvs klasslöst samhälle. Det är fortfarande, liksom omedelbart efter oktoberrevolutionen 1917, ett övergångssamhälle mellan kapitalismen och socialismen. Kapitalismen kan återupprättas, men till priset av en social kontrarevolution. Den direkta arbetarmakten kan återupprättas, men i så fall genom en politisk revolution, som krossar byråkratins maktmonopol.
Den sovjetiska ekonomin kan inte kallas kapitalistisk bara för att den utgör ett system, där ”byråkraterna härskar över producenterna”, eller för att den länge gav förtur åt utvecklingen av maskiner, på bekostnad av massornas konsumtion. Kapitalismen är ett specifikt klass-herravälde, som kännetecknas av privatägda produktionsmedel, konkurrens, generaliserad varuproduktion, arbetskraftens varukaraktär och de oundvikliga periodiska överproduktions-kriserna. Inget av dessa grundläggande kännetecken återfinns i den sovjetiska ekonomin.
Men även om den sovjetiska ekonomin inte är kapitalistisk så är den inte heller socialistisk. Åtminstone inte i ordets traditionella betydelse, som den framgår av Marx', Engels' och även Lenins egna skrifter. En socialistisk ekonomi kännetecknas av att de förenade producenterna styr själva sitt produktiva och sociala liv, genom att rangordna de behov som ska tillfredsställas, med hänsyn till de tillgängliga resurserna och den arbetstid de är beredda att lägga ned på produktiva ansträngningar. Man är fjärran från en sådan situation i Sovjetunionen. En socialistisk ekonomi karakteriseras av att all varuproduktion försvinner. I motsats till den officiella doktrinen i Sovjetunionen, säger Marx och Engels klart ifrån att detta bortdöende inte alls är specifikt för det klasslösa samhällets ”andra fas” (vanligtvis kallas ”kommunistisk”) utan att det redan kännetecknar den första fasen (vanligen kallas ”socialistisk”).
Genom att formulera den antimarxistiska teorin om den påstådda möjligheten att fullborda uppbygget av socialismen i ett enda land, uttryckte Stalin på ett pragmatiskt sätt sovjetbyråkratins småborgerliga konservatism. Byråkratin var nämligen en blandning av den borgerliga statens gamla ämbetsmän, uppkomlingar i den sovjetiska statsapparaten. demoraliserade och cyniska kommunister och unga karriärlystna tekniker utan hänsyn till proletariatets klassintressen.
När Trotskij och Vänsteroppositionen mot denna teori förde fram marxismens grundläggande uppfattning (”det klasslösa samhället kan bara förverkligas i internationell skala och måste omfatta åtminstone några av världens viktigaste industrialiserade länder” — ”revolutionen börjar med att segra i ett land, breder ut sig internationellt och inleder till sist en avgörande kamp i världsskala”), försvarade de inte en ”avvaktande” eller ”defaitistisk” hållning till den ryska revolutionen. De ville genast inleda en industrialisering av landet, mycket tidigare och mycket rationellare än Stalin. De förespråkade hela tiden att Sovjetunionen skulle försvaras mot imperialismen, att man skulle försvara allt som återstod av landvinningarna från oktober mot varje försök att återinföra kapitalismen i Sovjetunionen. Men de förstod att Sovjetunionens öde i sista hand avgjordes av den internationella klasskampens utgång. Denna slutsats är lika giltig nu som då.
4. Vad är stalinism?
När Chrusjtjov höll sitt berömda tal mot Stalins brott på SUKP:s 20:e kongress förklarade han brotten med den ”personkult”, som rått under Stalins diktatur. Denna subjektiva, psykologiska förklaring av en politisk regim som vänt upp och ned på miljontals människors liv är oförenlig med marxismen. Stalinismen som fenomen kan inte reduceras till en människas psykologiska eller politiska särdrag. Det rör sig om ett socialt fenomen, vars sociala rötter måste blott-läggas.
I Sovjetunionen är stalinismen ett uttryck för den första arbetarstatens byråkratiska degenerering. Ett privilegierat socialt skikt har lagt beslag på den ekonomiska och politiska makten. Formerna för utövandet av denna byråkratiska makt kan variera från ytterst brutala (polisterror, massiva utrensningar på 30- och 40-talet, morden på nästan alla gamla SUKP-kadrer, Moskvarättegångarna, osv) till mer ”raffinerade” metoder. Men den byråkratiska degenereringens grundvalar finns kvar efter Stalin precis som under Stalin.
Makten utövas inte av sovjeter, fritt valda av alla arbetare. Arbetarna styr inte företagen. Varken arbetarklassen eller kommunistpartiets medlemmar har de nödvändiga demokratiska friheterna för att fritt kunna fatta de viktiga besluten om den nationella och internationella politiken på ekonomins och kulturens område.
I den kapitalistiska världen innebär stalinismen att de partier som följer Kremls politik sätter Kremldiplomatins intressen före den socialistiska revolutionen i sitt eget land. Kreml använder de staliniserade kommunistpartierna och massrörelserna som dessa kontrollerar som växelmynt i sina försök att upprätta och bevara ett status quo med imperialismen.
På det ideologiska planet är stalinismen en apologetisk och pragmatisk deformering av den marxistiska teorin. Den fungerar inte som ett instrument för att analysera hur de kapitalistiska motsättningarna utvecklas, hur styrkeförhållandet mellan klasserna och den objektiva verkligheten i övergångssamhället från kapitalismen till socialismen förändras, i syfte att stödja proletariatets kamp för sin frigörelse. I stället utnyttjas den bara till att försvara alla ”taktiska vändningar” från Kremls och de stalinistiska partiernas sida.
För att rättfärdiga detta manövrerande hänvisar stalinisterna till vikten av att försvara Sovjetunionen, ”världsrevolutionens bålverk” före andra världskriget och ”det socialistiska lägrets centrum” efter andra världskriget. Och arbetarna måste verkligen försvara Sovjetunionen mot imperialismens försök att återinföra kapitalets välde.
Men stalinismens taktiska manövrer, som bidragit till så många revolutioners nederlag, som underlättade Hitlers maktövertagande i Tyskland 1933, som dömde den spanska revolutionen 1936 till nederlag, som tvingade Frankrikes och Italiens kommunistiska massor att ställa den borgerliga staten och den kapitalistiska ekonomin på fötter igen 1944-46, som bidrog till det blodiga krossandet av den revolutionära rörelsen i Irak, Indonesien, Brasilien, Chile osv, överensstämmer knappast med Sovjetunionens intressen såsom stat. De svarar mot sovjetbyråkratins inskränkta intresse att försvara sina privilegier, ett intresse som i alla ovannämnda fall stod i motsättning till Sovjetunionens verkliga intressen.
När Chrusjtjov höll sitt berömda tal mot Stalins brott på SUKP:s 20:e kongress förklarade han brotten med den ”personkult”, som rått under Stalins diktatur. Denna subjektiva, psykologiska förklaring av en politisk regim som vänt upp och ned på miljontals människors liv är oförenlig med marxismen. Stalinismen som fenomen kan inte reduceras till en människas psykologiska eller politiska särdrag. Det rör sig om ett socialt fenomen, vars sociala rötter måste blott-läggas.
I Sovjetunionen är stalinismen ett uttryck för den första arbetarstatens byråkratiska degenerering. Ett privilegierat socialt skikt har lagt beslag på den ekonomiska och politiska makten. Formerna för utövandet av denna byråkratiska makt kan variera från ytterst brutala (polisterror, massiva utrensningar på 30- och 40-talet, morden på nästan alla gamla SUKP-kadrer, Moskvarättegångarna, osv) till mer ”raffinerade” metoder. Men den byråkratiska degenereringens grundvalar finns kvar efter Stalin precis som under Stalin.
Makten utövas inte av sovjeter, fritt valda av alla arbetare. Arbetarna styr inte företagen. Varken arbetarklassen eller kommunistpartiets medlemmar har de nödvändiga demokratiska friheterna för att fritt kunna fatta de viktiga besluten om den nationella och internationella politiken på ekonomins och kulturens område.
I den kapitalistiska världen innebär stalinismen att de partier som följer Kremls politik sätter Kremldiplomatins intressen före den socialistiska revolutionen i sitt eget land. Kreml använder de staliniserade kommunistpartierna och massrörelserna som dessa kontrollerar som växelmynt i sina försök att upprätta och bevara ett status quo med imperialismen.
På det ideologiska planet är stalinismen en apologetisk och pragmatisk deformering av den marxistiska teorin. Den fungerar inte som ett instrument för att analysera hur de kapitalistiska motsättningarna utvecklas, hur styrkeförhållandet mellan klasserna och den objektiva verkligheten i övergångssamhället från kapitalismen till socialismen förändras, i syfte att stödja proletariatets kamp för sin frigörelse. I stället utnyttjas den bara till att försvara alla ”taktiska vändningar” från Kremls och de stalinistiska partiernas sida.
För att rättfärdiga detta manövrerande hänvisar stalinisterna till vikten av att försvara Sovjetunionen, ”världsrevolutionens bålverk” före andra världskriget och ”det socialistiska lägrets centrum” efter andra världskriget. Och arbetarna måste verkligen försvara Sovjetunionen mot imperialismens försök att återinföra kapitalets välde.
Men stalinismens taktiska manövrer, som bidragit till så många revolutioners nederlag, som underlättade Hitlers maktövertagande i Tyskland 1933, som dömde den spanska revolutionen 1936 till nederlag, som tvingade Frankrikes och Italiens kommunistiska massor att ställa den borgerliga staten och den kapitalistiska ekonomin på fötter igen 1944-46, som bidrog till det blodiga krossandet av den revolutionära rörelsen i Irak, Indonesien, Brasilien, Chile osv, överensstämmer knappast med Sovjetunionens intressen såsom stat. De svarar mot sovjetbyråkratins inskränkta intresse att försvara sina privilegier, ett intresse som i alla ovannämnda fall stod i motsättning till Sovjetunionens verkliga intressen.
5. Stalinismens kris
Den internationella revolutionens nedgång efter 1923 och den sovjetiska ekonomins underutveckling: detta var de två viktigaste stöttepelarna för sovjetbyråkratins makt. Sedan 40-talets slut håller dessa båda pelare på att vittra sönder.
Tjugo år av nederlag för revolutionen har följts av ett nytt uppsving för världsrevolutionen, först begränsat till mindre utvecklade länder (Jugoslavien, Kina, Vietnam, Kuba), men sedan maj -68 utvidgat till Europa. Efter år av ansträngningar och ”socialistisk ackumulation” har Sovjetunionen upphört att vara ett underutvecklat land. Det är nu världens andra industrimakt, med en teknisk och kulturell nivå i höjd med många utvecklade kapitalistiska länder. Till-sammans med det amerikanska är det sovjetiska proletariatet det mäktigaste vad antalet beträffar.
Basen för massornas passivitet i de av sovjetbyråkratin dominerade länderna börjar därför försvinna. Samtidigt som oppositionen vaknar till liv framträder sprickor inom själva byråkratin, som genomgår en allt snabbare uppsplittringsprocess alltsedan brytningen mellan Stalin och Tito 1948. Bägge faktorerna samverkar och gynnar plötsliga utbrott av politisk massaktivitet, där massorna slår in på den politiska revolutionens väg, som i oktober-november 1956 i Ungern eller under ”Pragvåren” 1968 i Tjeckoslovakien.
Hittills har dessa massrörelser slagits ned av sovjetbyråkratins militära intervention. Men när samma process mognar i Sovjetunionen, finns det ingen yttre kraft som kan hejda den politiska revolutionens stormflod i Östeuropa och Sovjetunionen. Sovjetunionen kommer att återupprättas. Riskerna för kapitalismens återinförande elimineras. Den politiska makten utövas av arbetarna och de arbetande bönderna. Kampen för den socialistiska revolutionen i resten av världen skulle underlättas oerhört.
Den internationella revolutionens nedgång efter 1923 och den sovjetiska ekonomins underutveckling: detta var de två viktigaste stöttepelarna för sovjetbyråkratins makt. Sedan 40-talets slut håller dessa båda pelare på att vittra sönder.
Tjugo år av nederlag för revolutionen har följts av ett nytt uppsving för världsrevolutionen, först begränsat till mindre utvecklade länder (Jugoslavien, Kina, Vietnam, Kuba), men sedan maj -68 utvidgat till Europa. Efter år av ansträngningar och ”socialistisk ackumulation” har Sovjetunionen upphört att vara ett underutvecklat land. Det är nu världens andra industrimakt, med en teknisk och kulturell nivå i höjd med många utvecklade kapitalistiska länder. Till-sammans med det amerikanska är det sovjetiska proletariatet det mäktigaste vad antalet beträffar.
Basen för massornas passivitet i de av sovjetbyråkratin dominerade länderna börjar därför försvinna. Samtidigt som oppositionen vaknar till liv framträder sprickor inom själva byråkratin, som genomgår en allt snabbare uppsplittringsprocess alltsedan brytningen mellan Stalin och Tito 1948. Bägge faktorerna samverkar och gynnar plötsliga utbrott av politisk massaktivitet, där massorna slår in på den politiska revolutionens väg, som i oktober-november 1956 i Ungern eller under ”Pragvåren” 1968 i Tjeckoslovakien.
Hittills har dessa massrörelser slagits ned av sovjetbyråkratins militära intervention. Men när samma process mognar i Sovjetunionen, finns det ingen yttre kraft som kan hejda den politiska revolutionens stormflod i Östeuropa och Sovjetunionen. Sovjetunionen kommer att återupprättas. Riskerna för kapitalismens återinförande elimineras. Den politiska makten utövas av arbetarna och de arbetande bönderna. Kampen för den socialistiska revolutionen i resten av världen skulle underlättas oerhört.
6. De ekonomiska reformerna
Efter Stalins död, och framför allt i början av 60- och 70-talet, började man genomföra en mängd reformer av planerings- och styrningsmetoderna i Sovjetunionen och många ”folk-demokratier”. Reformerna var mest brådskande inom jordbruket, där livsmedelsproduktionen per invånare i vissa fall var lägre vid Stalins död än den var 1928, eller, som när det gällde animalieproduktionen, till och med lägre än på tsartiden. En rad åtgärder syftade till att öka böndernas motivation, rationalisera användningen av jordbruksmaskiner (som såldes till kolchoserna), skapa jättelika statsjordbruk på Kazakhstans ”jungfruliga jord” och kraftigt öka investeringarna i jordbruket.
Reformerna i industrin kom långsammare och mer tvekande. Att reformerna var objektivt nödvändiga berodde på att den sovjetiska ekonomins tillväxt drabbats av en kris. Industri-produktionens årliga tillväxtskvot sjönk. Den extensiva industrialiseringen, dvs en indu-strialisering utan försök till maximal besparing av arbetskraft, råvaror och mark, hade tidigare kunnat fungera något så när tillfredsställande. Men när reserverna förbrukats blev det nödvändigt med en mera exakt kalkyl, ett rationellare val mellan olika investeringsprojekt. Just ekonomins uppsving och mångfalden av företag och resurser riskerade att leda till att slöseriet ökade enormt, om man inte införde rationellare styrnings- och planeringsmetoder.
Trycket från de arbetande massorna, som var trötta efter årtionden av uppoffringar och ansträngningar och ville förbättra och variera sin konsumtion, liksom nödvändigheten av att anpassa besluten (på den lätta industrins nivå) till dessa önskemål från konsumenterna, verkade i samma riktning. Ytterligare ett förhållande uppmuntrade reformsträvandena: den allt större teknologiska efterblivenheten jämfört med den kapitalistiska ekonomins tredje teknologiska revolution, en efterblivenhet vars rötter fanns i ett system av materiell stimulans för byråkratin som var utformat så att det inte gynnade teknologiska experiment och innovationer. Formerna för denna stimulans ändrades därför.
Genom att knyta direktörernas premier till ”profiten” (skillnaden mellan produktionspriset och försäljningspriset), betraktad som en ”sammanfattning” av företagets totala prestation, i stället för till bruttoproduktionen uttryckt i fysiska termer, ville man motverka slöseriet med råvaror och arbetskraft samt främja en rationellare användning av utrustningen. Resultaten blev blygsamma men positiva i den lätta industrin. Men de förändrar knappast systemets hybrida karaktär, eftersom försäljningspriset fortfarande bestäms av de centrala planeringsmyndigheterna.
Betydelsen av alla dessa reformer är begränsad, eftersom de inte löser det grundläggande problemet. Ingen ”ekonomisk mekanism”, förutom producenternas och konsumenternas demokratiska och öppna kontroll, kan ge maximalt resultat genom ett minimum av produk-tionsansträngningar. Varje reform tenderar att ge upphov till en ny form av slöseri och byrå-kratiskt maktmissbruk istället för den gamla. Någon total rationalisering av planeringen är inte möjlig så länge byråkratin styr och dess materiella intressen betraktas som den viktigaste drivkraften för att genomföra planen. Reformerna har varken återupprättat kapitalismen eller lett till att företagens profit styr investeringsbesluten. Men de har skärpt systemets inre motsättningar. Å ena sidan har de ökat trycket från den fraktion av byråkratin, som vill ge fabriksdirektörerna större självständighet och undanröja arbetarklassen landvinningar, som t ex den garanterade rätten till arbete. Men å andra sidan har de ökat arbetarnas motstånd mot försöken att avskaffa dessa landvinningar och den planerade ekonomin.
Efter Stalins död, och framför allt i början av 60- och 70-talet, började man genomföra en mängd reformer av planerings- och styrningsmetoderna i Sovjetunionen och många ”folk-demokratier”. Reformerna var mest brådskande inom jordbruket, där livsmedelsproduktionen per invånare i vissa fall var lägre vid Stalins död än den var 1928, eller, som när det gällde animalieproduktionen, till och med lägre än på tsartiden. En rad åtgärder syftade till att öka böndernas motivation, rationalisera användningen av jordbruksmaskiner (som såldes till kolchoserna), skapa jättelika statsjordbruk på Kazakhstans ”jungfruliga jord” och kraftigt öka investeringarna i jordbruket.
Reformerna i industrin kom långsammare och mer tvekande. Att reformerna var objektivt nödvändiga berodde på att den sovjetiska ekonomins tillväxt drabbats av en kris. Industri-produktionens årliga tillväxtskvot sjönk. Den extensiva industrialiseringen, dvs en indu-strialisering utan försök till maximal besparing av arbetskraft, råvaror och mark, hade tidigare kunnat fungera något så när tillfredsställande. Men när reserverna förbrukats blev det nödvändigt med en mera exakt kalkyl, ett rationellare val mellan olika investeringsprojekt. Just ekonomins uppsving och mångfalden av företag och resurser riskerade att leda till att slöseriet ökade enormt, om man inte införde rationellare styrnings- och planeringsmetoder.
Trycket från de arbetande massorna, som var trötta efter årtionden av uppoffringar och ansträngningar och ville förbättra och variera sin konsumtion, liksom nödvändigheten av att anpassa besluten (på den lätta industrins nivå) till dessa önskemål från konsumenterna, verkade i samma riktning. Ytterligare ett förhållande uppmuntrade reformsträvandena: den allt större teknologiska efterblivenheten jämfört med den kapitalistiska ekonomins tredje teknologiska revolution, en efterblivenhet vars rötter fanns i ett system av materiell stimulans för byråkratin som var utformat så att det inte gynnade teknologiska experiment och innovationer. Formerna för denna stimulans ändrades därför.
Genom att knyta direktörernas premier till ”profiten” (skillnaden mellan produktionspriset och försäljningspriset), betraktad som en ”sammanfattning” av företagets totala prestation, i stället för till bruttoproduktionen uttryckt i fysiska termer, ville man motverka slöseriet med råvaror och arbetskraft samt främja en rationellare användning av utrustningen. Resultaten blev blygsamma men positiva i den lätta industrin. Men de förändrar knappast systemets hybrida karaktär, eftersom försäljningspriset fortfarande bestäms av de centrala planeringsmyndigheterna.
Betydelsen av alla dessa reformer är begränsad, eftersom de inte löser det grundläggande problemet. Ingen ”ekonomisk mekanism”, förutom producenternas och konsumenternas demokratiska och öppna kontroll, kan ge maximalt resultat genom ett minimum av produk-tionsansträngningar. Varje reform tenderar att ge upphov till en ny form av slöseri och byrå-kratiskt maktmissbruk istället för den gamla. Någon total rationalisering av planeringen är inte möjlig så länge byråkratin styr och dess materiella intressen betraktas som den viktigaste drivkraften för att genomföra planen. Reformerna har varken återupprättat kapitalismen eller lett till att företagens profit styr investeringsbesluten. Men de har skärpt systemets inre motsättningar. Å ena sidan har de ökat trycket från den fraktion av byråkratin, som vill ge fabriksdirektörerna större självständighet och undanröja arbetarklassen landvinningar, som t ex den garanterade rätten till arbete. Men å andra sidan har de ökat arbetarnas motstånd mot försöken att avskaffa dessa landvinningar och den planerade ekonomin.
7. Maoismen
Den tredje kinesiska revolutionens seger 1949 var den största framgången för världsrevo-lutionen efter den socialistiska oktoberrevolutionens seger. Den gjorde slut på kapitalisternas inringning av Sovjetunionen, stimulerade kraftigt den permanenta revolutionens process i Asien, Afrika och Latinamerika, och förändrade märkbart det internationella styrkeför-hållandet till imperialismens nackdel. Den kunde segra därför att det kinesiska kommunist-partiets (KKP) ledning i praktiken bröt med den stalinistiska linje, som innebar att man skulle bilda ett ”block av fyra klasser” och genomföra revolutionen i etapper. I stället ledde KKP en omfattande resning på landsbygden och inriktade sig på att krossa den borgerliga armén och staten, trots sina positiva uttalanden om en koalition med Chiang Kai-shek.
Den segerrika revolutionen var emellertid byråkratiskt deformerad redan från början. Prole-tariatets självständiga handlande hölls inom strikta gränser eller kvävdes helt av den maois-tiska ledningen. Den arbetarstat man skapade vilade inte på demokratiskt valda arbetar- och bondesovjeter. Man imiterade det stalinistiska Rysslands byråkratiska metoder och införde i stor utsträckning samma privilegier. Detta framkallade efter många år av ansträngningar ett växande missnöje bland massorna, framför allt arbetarna och ungdomen. Detta missnöje försökte Mao kanalisera genom att utlösa den ”stora proletära kulturrevolutionen” i mitten av 60-talet.
I denna ”kulturrevolution” kombinerades en verklig massmobilisering mot byråkratin och ett ökat antibyråkratiskt medvetande bland massorna i städerna med ett försök från Maos sida att rensa kommunistpartiets apparat och göra sig av med sina motståndare inom byråkratin. När den maoistiska fraktionen höll på att förlora kontrollen över massmobiliseringarna och ”röd-gardisternas” allt mer kritiska ideologiska utveckling, satte den stopp för ”kulturrevo-lutionen”. Den återupprättade i stort sett enheten inom byråkratin, och de flesta av de ledare som avlägsnats när ”revolutionen” stod på höjdpunkten återfick sina ledande poster.
Den sino-sovjetiska konflikten, framkallades av den sovjetiska byråkratins försök att påtvinga det kinesiska kommunistpartiets ledning en monolitisk kontroll och av att Sovjet avbröt den ekonomiska och militära hjälpen till Kina som en repressalie för Maos vägran att ge efter för de sovjetiska diktaten. Konflikten förvandlades gradvis från en inombyråkratisk konflikt till en konflikt på statlig nivå och till en organisatorisk och ideologisk kamp inom den inter-nationella stalinistiska rörelsen. Byråkratins inskränkta nationalism — ett drag som utmärker såväl den sovjetiska som den kinesiska byråkratin — drabbade den internationella arbetar-rörelsen och den antiimperialistiska rörelsen hårt, och gjorde' det möjligt för imperialismen att manövrera och utnyttja den sino-sovjetiska konflikten till sin egen fördel.
På det ideologiska planet representerar maoismen en särskild strömning inom arbetarrörelsen. 1 många avseenden är den en variant av den stalinistiska deformeringen av marxismen och leninismen, men den kan inte utan vidare jämställas med denna. Medan stalinismen på en och samma gång är en produkt av och ett uttryck för en politisk kontrarevolution inom ramen av en segerrik proletär revolution, så är maoismen ett uttryck för både en socialistisk revolutions seger och för denna revolutions redan från början byråkratiskt deformerade natur. Den kombinerar därför en smidigare och mer eklektisk syn på förhållandet mellan stats- och partiapparaten och massorna med tendensen att undertrycka varje form av självständiga massaktioner och massorganisationer, särskilt inom arbetarklassen. Maoismen kännetecknas framför allt av sin oförmåga att förstå arbetarbyråkratins sociala natur och orsakerna till den möjliga degenereringen av socialistiska revolutioner och arbetarstater — den är ju själv det ideologiska uttrycket för en fraktion av byråkratin. Genom sitt oansvariga och ovetenskapliga sätt att sätta likhetstecken mellan ”byråkrati” och ”statsbourgeoisi” i Sovjetunionen, rätt-färdigar den i förväg alla vändningar i den kinesiska utrikespolitiken och i de maoistiska gruppernas politik. Man går så långt att man jämställer Sovjetunionen och USA-imperialismen, kommunistiska partier och borgerliga partier, eller rent av betecknar Sovjet-unionen och kommunistpartierna som ”folkens huvudfiende” och erbjuder imperialist-makterna och de borgerliga partierna en allians mot Sovjetunionen och kommunistpartierna. Denna ”taktik” grundar sig bl a på tesen, att de flesta kapitalistiska länder i dag inte skulle stå inför den socialistiska revolutionens uppgifter, utan bara inför uppgiften att ”kämpa för nationellt oberoende mot supermakterna”.
Alla dessa teorier är inget annat än efterhandskonstruktioner för att rättfärdiga Pekings diplomatiska manövrerande. Deras godtyckliga karaktär har sina rötter i en idealistisk deformering av marxismen. Under förevändning av att bekämpa ”ekonomism”, som påstås vara den ”farligaste” revideringen av marxismen, upphör de ”ortodoxa maoisterna” att betrakta samhällsklasserna som objektiva realiteter, bestämda av de produktionsförhållanden som människorna upprättar mellan varandra i produktionen av sitt materiella liv. Samhälls-klasserna identifieras med ideologiska ståndpunkter. Proletariatet är inte längre de som säljer sin arbetskraft; det är de som ”följer Mao Tsetungs linje”. På detta sätt identifieras borgerliga eller småborgerliga strömningar inom arbetarklassen med ”borgarklassen” eller ”dess representanter”. Detta är grunden till att maoismen avvisar arbetardemokratin, försvarar användandet av våld och förtryck inom arbetarrörelsen och förkastar hela den marxist-leninistiska traditionen av kamp för arbetarorganisationernas enhetsfront mot den gemensamma klassfienden. Proletariatets diktatur identifieras med ”Mao Tsetung-tänkandet” och utövas av ”Mao Tsetung-partiet”. Cirkeln slutes. Efter att ha bekämpat byråkratins makt i Sovjetunionen, slutar man i en lovsång över ett byråkratvälde, som mycket starkt påminner om det sovjetryska, även om det omges av ett sken av ”direkt demokrati” och ”massdeltagande” i besluten. Mao accepterar lika lite som Stalin, Chrusjtjov eller Brezjnev den leninistiska synen på proletariatets diktatur: En diktatur baserad på fritt och demokratiskt valda arbetar- och bonderåd.
Den tredje kinesiska revolutionens seger 1949 var den största framgången för världsrevo-lutionen efter den socialistiska oktoberrevolutionens seger. Den gjorde slut på kapitalisternas inringning av Sovjetunionen, stimulerade kraftigt den permanenta revolutionens process i Asien, Afrika och Latinamerika, och förändrade märkbart det internationella styrkeför-hållandet till imperialismens nackdel. Den kunde segra därför att det kinesiska kommunist-partiets (KKP) ledning i praktiken bröt med den stalinistiska linje, som innebar att man skulle bilda ett ”block av fyra klasser” och genomföra revolutionen i etapper. I stället ledde KKP en omfattande resning på landsbygden och inriktade sig på att krossa den borgerliga armén och staten, trots sina positiva uttalanden om en koalition med Chiang Kai-shek.
Den segerrika revolutionen var emellertid byråkratiskt deformerad redan från början. Prole-tariatets självständiga handlande hölls inom strikta gränser eller kvävdes helt av den maois-tiska ledningen. Den arbetarstat man skapade vilade inte på demokratiskt valda arbetar- och bondesovjeter. Man imiterade det stalinistiska Rysslands byråkratiska metoder och införde i stor utsträckning samma privilegier. Detta framkallade efter många år av ansträngningar ett växande missnöje bland massorna, framför allt arbetarna och ungdomen. Detta missnöje försökte Mao kanalisera genom att utlösa den ”stora proletära kulturrevolutionen” i mitten av 60-talet.
I denna ”kulturrevolution” kombinerades en verklig massmobilisering mot byråkratin och ett ökat antibyråkratiskt medvetande bland massorna i städerna med ett försök från Maos sida att rensa kommunistpartiets apparat och göra sig av med sina motståndare inom byråkratin. När den maoistiska fraktionen höll på att förlora kontrollen över massmobiliseringarna och ”röd-gardisternas” allt mer kritiska ideologiska utveckling, satte den stopp för ”kulturrevo-lutionen”. Den återupprättade i stort sett enheten inom byråkratin, och de flesta av de ledare som avlägsnats när ”revolutionen” stod på höjdpunkten återfick sina ledande poster.
Den sino-sovjetiska konflikten, framkallades av den sovjetiska byråkratins försök att påtvinga det kinesiska kommunistpartiets ledning en monolitisk kontroll och av att Sovjet avbröt den ekonomiska och militära hjälpen till Kina som en repressalie för Maos vägran att ge efter för de sovjetiska diktaten. Konflikten förvandlades gradvis från en inombyråkratisk konflikt till en konflikt på statlig nivå och till en organisatorisk och ideologisk kamp inom den inter-nationella stalinistiska rörelsen. Byråkratins inskränkta nationalism — ett drag som utmärker såväl den sovjetiska som den kinesiska byråkratin — drabbade den internationella arbetar-rörelsen och den antiimperialistiska rörelsen hårt, och gjorde' det möjligt för imperialismen att manövrera och utnyttja den sino-sovjetiska konflikten till sin egen fördel.
På det ideologiska planet representerar maoismen en särskild strömning inom arbetarrörelsen. 1 många avseenden är den en variant av den stalinistiska deformeringen av marxismen och leninismen, men den kan inte utan vidare jämställas med denna. Medan stalinismen på en och samma gång är en produkt av och ett uttryck för en politisk kontrarevolution inom ramen av en segerrik proletär revolution, så är maoismen ett uttryck för både en socialistisk revolutions seger och för denna revolutions redan från början byråkratiskt deformerade natur. Den kombinerar därför en smidigare och mer eklektisk syn på förhållandet mellan stats- och partiapparaten och massorna med tendensen att undertrycka varje form av självständiga massaktioner och massorganisationer, särskilt inom arbetarklassen. Maoismen kännetecknas framför allt av sin oförmåga att förstå arbetarbyråkratins sociala natur och orsakerna till den möjliga degenereringen av socialistiska revolutioner och arbetarstater — den är ju själv det ideologiska uttrycket för en fraktion av byråkratin. Genom sitt oansvariga och ovetenskapliga sätt att sätta likhetstecken mellan ”byråkrati” och ”statsbourgeoisi” i Sovjetunionen, rätt-färdigar den i förväg alla vändningar i den kinesiska utrikespolitiken och i de maoistiska gruppernas politik. Man går så långt att man jämställer Sovjetunionen och USA-imperialismen, kommunistiska partier och borgerliga partier, eller rent av betecknar Sovjet-unionen och kommunistpartierna som ”folkens huvudfiende” och erbjuder imperialist-makterna och de borgerliga partierna en allians mot Sovjetunionen och kommunistpartierna. Denna ”taktik” grundar sig bl a på tesen, att de flesta kapitalistiska länder i dag inte skulle stå inför den socialistiska revolutionens uppgifter, utan bara inför uppgiften att ”kämpa för nationellt oberoende mot supermakterna”.
Alla dessa teorier är inget annat än efterhandskonstruktioner för att rättfärdiga Pekings diplomatiska manövrerande. Deras godtyckliga karaktär har sina rötter i en idealistisk deformering av marxismen. Under förevändning av att bekämpa ”ekonomism”, som påstås vara den ”farligaste” revideringen av marxismen, upphör de ”ortodoxa maoisterna” att betrakta samhällsklasserna som objektiva realiteter, bestämda av de produktionsförhållanden som människorna upprättar mellan varandra i produktionen av sitt materiella liv. Samhälls-klasserna identifieras med ideologiska ståndpunkter. Proletariatet är inte längre de som säljer sin arbetskraft; det är de som ”följer Mao Tsetungs linje”. På detta sätt identifieras borgerliga eller småborgerliga strömningar inom arbetarklassen med ”borgarklassen” eller ”dess representanter”. Detta är grunden till att maoismen avvisar arbetardemokratin, försvarar användandet av våld och förtryck inom arbetarrörelsen och förkastar hela den marxist-leninistiska traditionen av kamp för arbetarorganisationernas enhetsfront mot den gemensamma klassfienden. Proletariatets diktatur identifieras med ”Mao Tsetung-tänkandet” och utövas av ”Mao Tsetung-partiet”. Cirkeln slutes. Efter att ha bekämpat byråkratins makt i Sovjetunionen, slutar man i en lovsång över ett byråkratvälde, som mycket starkt påminner om det sovjetryska, även om det omges av ett sken av ”direkt demokrati” och ”massdeltagande” i besluten. Mao accepterar lika lite som Stalin, Chrusjtjov eller Brezjnev den leninistiska synen på proletariatets diktatur: En diktatur baserad på fritt och demokratiskt valda arbetar- och bonderåd.
LÄS VIDARE...
Deutscher, I: Den väpnade profeten och Den förvisade profeten, Halmstad 1972, R. Coeckelbergs Förlag
Eklund/Reichard: Är Sovjet kapitalistiskt, Sthlm 1976, Bokförlaget Röda Rummet
Lewin, M: Lenins sista strid, Sthlm 1968, Gebers
Saunders, G: Samizdat, Voices of the Sovjet Opposition, New York 1974, Pathfinder Press
Stalinismens uppgång och nedgång (1954), Dokument från Fjärde Internationalen nr 10, Sthlm 1974, RMF-press
Stalinismens nedgång och fall (1957), Dokument från Fjärde Internationalen nr 11, Sthlm 1974, RMF-press
Deutscher, I: Den väpnade profeten och Den förvisade profeten, Halmstad 1972, R. Coeckelbergs Förlag
Eklund/Reichard: Är Sovjet kapitalistiskt, Sthlm 1976, Bokförlaget Röda Rummet
Lewin, M: Lenins sista strid, Sthlm 1968, Gebers
Saunders, G: Samizdat, Voices of the Sovjet Opposition, New York 1974, Pathfinder Press
Stalinismens uppgång och nedgång (1954), Dokument från Fjärde Internationalen nr 10, Sthlm 1974, RMF-press
Stalinismens nedgång och fall (1957), Dokument från Fjärde Internationalen nr 11, Sthlm 1974, RMF-press
Intressant Bloggar om marxism, socialism, kommunism, trotskism, klassamhälle, kapitalism, historia, revolution, socialistiska partiet, samhälle, politik,
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar