Nu måste nytt byggas från grunden
Berättelsen om socialdemokratin är en historia om en lång historisk process som nu nått vägs ände. Redan vid tiden för det första världskriget var socialismen i praktiken avskriven från de ledande kretsarnas tankevärld, men partiet fick en ny chans under efterkrigstidens långa högkonjunktur och när vänstervågen under 60- och 70-talet drev på socialdemokratin.
Välfärdsstaten blev socialdemokratins projekt, en välfärd som gjordes generell genom bland annat ATP och sjuk- och a-kassa som utformades så att även medelklassen kunde känna trygghet vid sjukdom eller arbetslöshet. Förskolan byggdes ut så kvinnor ur alla samhällsklasser kunde komma ut i arbetslivet. Klyftorna i samhället minskades.
En stark offentlig sektor skapades med skattemedel, stat och kommuner stod för skolor, daghem, äldrevård och byggde bostäder i egen regi. En gemensam välfärd som inte var dikterad av marknadens vinstkrav byggdes upp.
Välfärdsprojektet, som var förankrat hos breda grupper, var en viktig orsak till socialdemokratins starka ställning under lång tid. Den organisatoriska styrkan var imponerande med hundratusentals medlemmar ute på arbetsplatserna, i kvinnoförbund, ungdomsförbund, ABF, PRO, Hyresgästföreningen, Konsum, HSB osv.
Idag återstår blott en spillra av denna en gång så livaktiga rörelse. Sen trettio år tillbaka är socialdemokratin inte längre en kraft som verkar för minskade klyftor och för att stärka den offentliga sektorn. Redan på 80-talet var det företagens vinster som gick före och avreglering av finans- och valutamarknaden. Under 90-talet följde stora nedskärningar i välfärden och utförsäljning av statlig egendom skedde inom el- och telemarknaden. På senaste partikongressen i höstas försvarade Mona Sahlin och partiledningen privat vinst i skola och sjukvård.
Socialdemokratin är inte längre en rörelse. S saknar visioner, har stelnat och har inte mycket att sätta upp mot högern i form av reformer och engagemang. Fikandet efter röster bland "medelklassen" är dömt att misslyckas eftersom man inte förmår mobilisera en egen kraft inom arbetarklassen som kan utgöra en motpol till den offensiva borgarklassen.
Socialdemokraterna har gjort sitt sämsta val sen 1911. De hade alltså bättre siffror innan demokratin genomfördes. Katastrof räcker inte till för att beskriva situationen. Mona Sahlin har tillsatt en krisgrupp, men vem tror på det? Vad ska en extrakongress uträtta? Av varje bakslag lär sig partihögern bara att de ska gå ytterligare steg åt höger.
Vad jag inte förstår är att det fortfarande finns vettiga vänstermänniskor med bra åsikter kvar i partiet. Vad är det egentligen ni tror att ni ska kunna uträtta? Tror ni att ni kan vända skutan? Mitt råd är att lämna det sjunkande skeppet.
Nu måste nytt börja byggas från grunden. Arbetarrörelsen är i behov av en reorganisering och vänstern borde ställa sig uppgiften att skapa ett nytt anti-kapitalistiskt parti som inte godkänner högerns nyliberala dagordning. Hur länge tänker Vänsterpartiet understödja det socialdemokratiska rödgröna projektet? Det är bättre att skapa en självständig vänsterkraft i den svenska politiken, en kraft som inriktar sig på att organisera gräsrötterna till kamp.
