Gästinlägg av Gay Glans:
Hur trivs vi egentligen?
Du har sett det många gånger under det senaste året; löntagare som intervjuas med en mikrofon under hakan. Då menar jag inte en VD med några miljoner i årslön och till det några hundra miljoner i bonus. Nej, jag syftar på en Saabarbetare eller en offentliganställd löntagare som blivit intressanta eftersom de antingen har mist eller riskerar att mista sina jobb. Med en bekymmersrynka i pannan brukar de säga något i stil med: ”Det är ju svårt att få ett nytt jobb i dessa tider.” Men snart, nästan alltid, spricker det fram ett osäkert leende ovanför micken: ”Men vi är optimister, det måste man vara.”
Varje gång jag ser en arbetare uppmärksammas i media, förundras jag över den endimensionella bild som ges, att alla tycks stortrivas om det så är vid svarven, vid det löpande bandet, slipmaskinen, städsvabben eller när det skall torkas avföring på en vårdbehövande. Alla tycks älska sina jobb. Var och en på rätt plats således. Om vi bara får arbeta ifred utan oro för arbetslöshet hade vi levt i den bästa av världar.
I helsicke heller. En stor förbaskad lögn är vad det är.
Nej, jag gör mig inte till talesperson för alla arbetare, att alla skulle vantrivas med sina jobb. Inte ens jag vantrivs, jag trivs utmärkt som boendestödjare för psykiskt funktionshindrade. Men jag har också upplevt år av pina, tristessen vid slip eller stansmaskinen eller vid det löpande bandet med början i 16 års ålder. Jag var övertygad om att det skulle bli min eländiga lott under resten av livet, liksom det var för mina släktingar.
Tristessen trängde in i mina mest undanskymda hjärnvindlingar. Bättre än Rivar Bohm uttryckte det, textilarbetare i ”Död mans hand” av Folke Fridell, kan det inte göras: ”vår konst består i att härda ut. Att känna sig fullkomligt maktlös nere i bottenläge och ändå leva och simulera människa.”
Inget av detta dagliga lidande får vi ta del av i media.
Där förmedlas svaren som journalisterna söker. Om de hade varit det minsta lyhörda skulle de ana andra svar; som skrik av frustration. Men det är inte av intresse. Det offentliga Sverige tycks utgå från att alla trivs med sina jobb. Eller kanske ännu troligare, de struntar fullkomligt i om vi trivs eller inte. Att vi har ytterst litet att säga till om på jobbet, att andra bestämmer, till och med vårt rörelsemönster, framstår inte som ett problem. Media är bara intresserad av frågor typ: ”Är du orolig för att bli arbetslös?”
Tror de att vi är dumma eller?
Tro fan att vi är oroliga för att mista jobbet; katastrof. Först kommer maten, sedan de högre värdena i livet; givetvis. Också apelsinplockarna från Afrika i södra Italien är livrädda att missta sina jobb. Jobbet för dem, hur jävligt det än är, utgör skillnaden mellan svält och inte svält. Liksom det gör för de tusentals lantarbetare från Östeuropa som arbetar under bedrövliga villkor på de skånska storgodsen. Men de producerar ju ”moraliskt” försvarbara ”svenska grönsaker”.
Efter gruvstrejken 1969-70, fick arbetarklassen en offentlighet i det här landet som den inte hade haft på länge. Även om strejken inte blev den stora seger som gruvarbetarna eftersträvade, fick den SAP att reagera. 70 talet gjordes till det stora arbetsmiljödecenniet, man tillsatte en utredning som resulterade i socialdemokratins hitintills radikalaste ekonomiska reform; löntagarfonderna i Meidners tappning. En reform som schabblades bort allteftersom kapitalägarna stärkte sina positioner.
Men idag är det andra frågor som gäller, säger vän av ordning, klimatkrisen är mänsklighetens hitintills största kris.
Visst, helt överens. Men jag när den naiva tron att om vi skall komma tillrätta med klimatkrisen, måste vi som inte drivs av aktieinnehav i olja, kol, bilar eller dylikt, få kontroll över världens tillgångar. Då kan vi fatta beslut som ändrar produktionen utifrån mänsklighetens och planetens behov. Och inte minst, äntligen göra något radikalt åt det som Karl Marx beskrev som alienationen; eller förenklat uttryckt, människans vantrivsel i samhället.
Gay Glans
