
Varför ska jag skriva om Ingo? Varför har jag en tendens att bli sentimental en sån här dag? Ingemar Johansson var en del av min barndom. Som ”alla” andra satt vi uppe den där natten 1959 när jag var tio år. Farsan hade lovat mig och min lillebror att väcka oss i god tid och han höll sitt löfte så vi kunde bänka oss kring radioapparaten.
Det måste vara svårt för människor att förstå hur vi kunde engagera oss så i den matchen och de två följande returmatcherna åren därpå. Boxning på den tiden var en sport av helt andra digniteter. En svensk arbetargrabb som utmanade eliten och fick komma till drömlandet USA – det var nästan overkligt.
Nu förefaller hela den tidens Sverige som overkligt. Folkhemmet på sin höjdpunkt, Erlander var statsminister, Gustav den sjätte Adolf var kung, samhällskritik lyste med sin frånvaro, i öst styrde ”Krusse” och det kalla kriget gick mot sitt slut. USA var vår fixstjärna, framtidslandet där allt spännande kom ifrån, Elvis Presley och rockmusiken, vildvästernstjärnorna, bröderna Cartwright på svartvit tv…
Snart skulle sprickorna i folkhemmet börja visa sig och kapitalismens högkonjunktur väckte förhoppningar hos vanligt folk om den ”skördetid” som sossarna utlovat. Skrällen kom med gruvarbetarstrejken 1969 då arbetarna satte sig och visade mycket åskådligt vem som producerar alla värden i samhället. Solidariteten i arbetarleden var enorm och folk stod i långa köer för att lägga pengar i bössorna till gruvarbetarnas strejkfond.
Det var också den tid då vår bild av barndomens Amerika rasade i takt med att bomberna trasade sönder Vietnams byar och städer. Ändå fanns en fast tro på framtiden och möjligheten att förändra. Det var först fram på åttiotalet som saker och ting började gå överklassens väg. Socialdemokratin retirerade för den borgerliga offensiven och började rasera vad man själv varit med om att bygga upp.
Ingemar Johansson hade inte mycket att göra med detta. Han gjorde sin egen klassresa och blev förmögen. Jag vet inte hur det påverkade honom personligen, många har vittnat om att han förblev en ”vanlig människa”. Det kan så vara, i varje fall hamnade han inte i samma isolering som nutidens superhjältar. På något sätt var det också en tid då maktpositionerna i samhället var något annorlunda, Wallenbergarna gick ju fram under mottot ”verka men inte synas”.
När man filosoferar en sån här dag så kan man tänka att det är inte bara en del av ens egen barndom som går i graven med Ingmar Johansson utan också en unik period i vår historia. En gyllene epok som möjliggjordes av sådana händelser som ryska revolutionen och segern över Hitlertyskland och som tillät arbetarrörelsen i vårt land att under en kort period spela rollen av utjämnare av klasskillnader. Där ifrån har vi också lärdomen att om vanligt folk åter ska kunna hävda sig på samhällarenan så vill det till en reorganisering av arbetarrörelsen i internationell skala.
Det måste vara svårt för människor att förstå hur vi kunde engagera oss så i den matchen och de två följande returmatcherna åren därpå. Boxning på den tiden var en sport av helt andra digniteter. En svensk arbetargrabb som utmanade eliten och fick komma till drömlandet USA – det var nästan overkligt.
Nu förefaller hela den tidens Sverige som overkligt. Folkhemmet på sin höjdpunkt, Erlander var statsminister, Gustav den sjätte Adolf var kung, samhällskritik lyste med sin frånvaro, i öst styrde ”Krusse” och det kalla kriget gick mot sitt slut. USA var vår fixstjärna, framtidslandet där allt spännande kom ifrån, Elvis Presley och rockmusiken, vildvästernstjärnorna, bröderna Cartwright på svartvit tv…
Snart skulle sprickorna i folkhemmet börja visa sig och kapitalismens högkonjunktur väckte förhoppningar hos vanligt folk om den ”skördetid” som sossarna utlovat. Skrällen kom med gruvarbetarstrejken 1969 då arbetarna satte sig och visade mycket åskådligt vem som producerar alla värden i samhället. Solidariteten i arbetarleden var enorm och folk stod i långa köer för att lägga pengar i bössorna till gruvarbetarnas strejkfond.
Det var också den tid då vår bild av barndomens Amerika rasade i takt med att bomberna trasade sönder Vietnams byar och städer. Ändå fanns en fast tro på framtiden och möjligheten att förändra. Det var först fram på åttiotalet som saker och ting började gå överklassens väg. Socialdemokratin retirerade för den borgerliga offensiven och började rasera vad man själv varit med om att bygga upp.
Ingemar Johansson hade inte mycket att göra med detta. Han gjorde sin egen klassresa och blev förmögen. Jag vet inte hur det påverkade honom personligen, många har vittnat om att han förblev en ”vanlig människa”. Det kan så vara, i varje fall hamnade han inte i samma isolering som nutidens superhjältar. På något sätt var det också en tid då maktpositionerna i samhället var något annorlunda, Wallenbergarna gick ju fram under mottot ”verka men inte synas”.
När man filosoferar en sån här dag så kan man tänka att det är inte bara en del av ens egen barndom som går i graven med Ingmar Johansson utan också en unik period i vår historia. En gyllene epok som möjliggjordes av sådana händelser som ryska revolutionen och segern över Hitlertyskland och som tillät arbetarrörelsen i vårt land att under en kort period spela rollen av utjämnare av klasskillnader. Där ifrån har vi också lärdomen att om vanligt folk åter ska kunna hävda sig på samhällarenan så vill det till en reorganisering av arbetarrörelsen i internationell skala.
Bloggat: Kildén & Åsman Svensson











