Den globala ekonomin befinner sig i ett svårbedömt läge. Kommer de positiva signalerna att förstärkas eller faller vi åter ner i ett svart hål? frågas i en artikel i SvD i dag. De positiva signalerna har hittills inte omfattat de arbetslösa, vars antal fortsätter att stiga, och inte heller folket ute på arbetsplatserna där lönesänkningsavtalen fortfarande är i kraft.
Inte heller de femtiotusen som ska utförsäkras omfattas av de positiva signalerna. Även om socialförsäkringsministern påstår att vi kan lita på henne. Samtidigt låter borgarregeringen segregationen öka med hjälp av vårdnadsbidraget. Och kommunerna skär i välfärden samtidigt som skattepengar rinner ut till privata vinster i "avknoppade" verksamheter. Inom sjukvården ska tusentals heltidstjänster skäras bort.
När blir allt normalt igen? frågas i SvD-artikeln jag hänvisar till ovan. Ja, ingen vet. Uppenbart har de gigantiska stödpaketen till banker, finansinstitut och företag över hela den kapitalistiska världen haft effekt. Men hur länge? Läget på de finansiella marknaderna har förbättrats men är fortfarande inte normalt. Så uttryckte sig Riksbanken och dess chef Stefan Ingves i torsdags. I fredags var både Internationella valutafondens chef Dominique Strauss-Kahn och chefen för tyska Bundesbank, Axel Weber, ute och varnade för att tro att krisen är över. SvD: "Om allt blåst över om ett år eller om det tar ytterligare fem år vet ingen. Den osäkerheten finns i alla prognoser som således ska tas med en nypa salt."
Benny Åsman hade i augusti på bloggen Kildén & Åsman ett inlägg med titeln På väg upp? Han pekar på att det på nytt är gyllene tider för aktiespekulanter. "Men är det verkligen ett ljus i tunneln som vi ser eller är det lycktorna på ett framrusande tåg? Själv vet jag inte vad jag ska tro. Det verkar som att botten i den ekonomiska krisen är nådd. Men det har hänt förr att en kort uppgång efter en djup kris avbryts av en ny kraftig nergång. Så skedde exempelvis under trettiotalet. Den tillfälliga uppgången 1934-35 följdes av en ny djupdykning 1937 och det var mer krigsmullret vid horisonten än The New Deal som fick fart på de ekonomiska hjulen."
Hur det än förhåller sig med det så är det arbetarna som betalar krisen. Arbetsgivarna utnyttjar krisen för att uppnå full flexibilisering av arbetskraften, menar IF Metall-medlemmen och Volvoarbetaren Lasse Henriksson. Facket hävdar att de har räddat 12000 jobb. Medlemmarna är splittrade i sin inställning till avtalet. Lasse Henriksson har jobbat på Volvofabriken i Torslanda sedan 1978, och är mycket tveksam till den siffran. Kanske kan sänkta löner rädda några jobb på marginalen på kort sikt, säger han, men på Torslanda märks bieffekterna.– Vi jobbade övertid nu i lördags och ska jobba övertid på lördag igen – ändå gäller avtalet. Vi går mot en total flexibilisering av arbetstiden.
Lars Henriksson: "Man kan inte alltid vinna, man kan tvingas till eftergifter och nederlag, men man måste som fackförening börja med att slåss. Lite i alla fall. Vad Metall gjorde var att de gick ut tillsammans med företagen och sade: problemet är arbetarnas löner."
Arbetaren: "TT rapporterar att så många som 100 000 anställda har eller kan komma att se sina löner sänkta. I den här krisen är arbetarna förlorarna, menar Daniel Ankarloo, ekonomisk historiker vid Malmö högskola.– På de lokala klubbarna tänker de ”okej, man varslar några och vi gör några sådana här krisavtal, och sedan är det över.” Men det är inte över. Även om strategin lyckas är den felaktig, för man går med på att det är lönen som är problemet.Daniel Ankarloo menar att det enda sättet att rädda jobben och öka sysselsättningen är att satsa på landsting, kommuner och statliga jobb. Då kan produktionen också styras mer efter expanderade välfärdsbehov, i ljuset av en krympande fordonsindustri."
Kjell Pettersson pekar i tidningen Internationalen att siffrorna är dramatiska för de svenska facken. På två år har organisationsgraden minskat från 77 till 71 procent. Det är bara början. Flera forskare tror att år 2025 kommer den fackliga anslutningsgraden vara nere i 61 procent. Förklaringarna till raset är flera. A-kassehöjningen, antalet osäkra jobb, bemanningsföretagen, visstidsanställningar, arbetsgivarnas offensiv, massarbetslösheten, men inte minst de centrala fackens oförmåga/ovilja att mobilisera medlemmarna i kamp för deras intressen.
Det är dags att börja ändra på det nu.
6 kommentarer:
"Förklaringarna till raset är flera. A-kassehöjningen, antalet osäkra jobb, bemanningsföretagen, visstidsanställningar, arbetsgivarnas offensiv, massarbetslösheten, men inte minst de centrala fackens oförmåga/ovilja att mobilisera medlemmarna i kamp för deras intressen."
Inte att glömma att många fack har svårt att skilja på vad som är bra för deras "parti" och vad som är bra för deras medlemmar.
Jag har valt att stå utanför facket, då LO mer känns som socialdemokraternas förlängda arm. Jag har inget lust att behöva stödja ett parti jag inte röstar på, bara för att få facklig hjälp.
Kan du som kallar dig röda malmö och i ditt inlägg vänder dig mot att "skattepengar rinner ut i privata vinster i "avknoppade" verksamheter förklara för mig följande:
Varför malmö, trots sitt konstanta S-styre, är den kommun som troligen sålt ut mest (6miljarder)?
Vilka hål i budgeten har detta varit avsett att täcka?
...till anonym om s i Malmö:
Det kan jag förklara och jag gör det gärna. Det beror på att socialdemokratin under mer än tjugo års tid anpassat sig till det nyliberala konceptet. En långtgående högervridning. Man har krupit upp i knät på den härskande borgarklassen.
...till Mats:
Du har rätt i att LO-ledningen är uppbunden till socialdemokratin. Detta är också en orsak till att facket kämpar dåligt för sina medlemmar - eftersom facket då måste ta hänsyn till vad etablissemanget tycker.
Fackets uppknytning till socialdemokratin gör facket mindre benäget att kämpa mot kapitalisterna. Det borde du väl egentligen vara glad för, du som har en borgerlig ståndpunkt och omhuldar kapitalismen.
Men facket är inte bara socialdemokrati, facket är också arbetarnas organisation och uttryck för kollektiv sammanhållning och solidaritet. Det ställer du dig utanför istället för att tillsammans med andra arbetare kämpa för att göra facket mera stridsdugligt.
Nu är jag varken för 100% Marknadsekonomi eller 100% planekonomi. Utan det finns en balans som alltid måste justeras med tidens gång.
Jag hade gärna varit med och jobbat för facket, men jag upplever den som en koloss som mer är intressad av politik än arbetarfrågor. Jag delar inte fackets syn antikapitalistiska kampen. Då jag anser den kontraproduktiv mot oss arbetare i slutändan.
Egentligen ser jag ingen motsättning mellan bra arbetsmiljö och framgångsrika företag. Utan det kan i många fall gynna båda om man hittar en balans. Ett företag som gör vinst har ofta bättre möjligheter att skapa en bra arbetsmiljö så länge vinsten inte bygger på besparing av arbetsmiljö. Och en bra arbetsmiljö hjälper till att skapa en bättre produktion vilekt jag tror skapar långsiktiga vinster.
Nej det jag vill se är en revolution inom aktimarknaden där långsiktigt sparade premieras framför kvartalutdelning och spekulation.
Men visst är det skönt att det har varit blå regering nu senaste åren. Tänk annars hade det gått riktigt åt helsike... Även om (gud förbjude) Mona vinner nästa år så har vi som genererar pengar i samhället fått lite andrum. Det är vi som företagare, innovatörer, entreprenörer som genererar pengarna till samhället, visst ni arbetare bidrar en viss del, men er viktigaste uppgift är att inte kosta samhället pengar utan att försörja er själva. Se på de stora företaegn, fantastiskt hur mkt arbetstillfällen de har genererat. Om nu Mona vinner så blir det inte så många flera arbetstillfällen framöver, hon kommer att ta död på svensken, vi kommer att störta ner i den röda sörjan, vi kommer att göra de andra kommunistländerna sällskap... Vi mobiliserar för en massutflytt av mellanstora företag om det blir regeringsskifte. Tack och adjö arbetare, ni väljer det själva...
Skicka en kommentar