Fortsatt kapitalistiskt styre i Norge...Det är i Norge som i de flesta europeiska länder, de kapitalistiska regeringarna avlöser varandra. Än är det de som kallas för "rödgröna", än är de "borgerliga" (med eller utan stöd från extremhöger eller högerpopulister). Den här gången verkar det som om de rödgröna sitter kvar ännu en period. Jag kan också konstatera att det är Socialistisk Venstre, Norges motsvarighet till svenska Vänsterpartiet, som förlorar på det rödgröna samarbetet.
Det rubbar dock inte det vanliga mönstret. Folk röstar fram en regering och blir sedan missnöjda. Byter mot det andra laget i nästa val och blir lika missnöjda. Visst finns det skillnader inom det politiska etablissemanget, men inte större än att de blir allt mer lika varandra och i grunden värnar de alla om klassamhället och i varierande utsträckning om det nyliberala konceptet med ökade klyftor, nedskärningar och privatiseringar.
Vi ser detta varje dag. Hur orättvisorna och problemen ökar i samhället. I dag kan vi läsa att de fackliga organisationerna i Stockholms stad protesterar mot besparingar inom socialtjänsten. Hur kan man för övrigt kalla det "besparingar" när det går ut över bland annat hemlösa, missbruksvård för ungdomar och synskadade?
I dag kan vi också läsa om hur socialdemokraterna inte vill ha någon lag mot att privata företag gör vinst på skol- eller vårdverksamhet. Det sker successivt en anpassning högerut från den gamla arbetarrörelsen, man fjärmar sig från vanligt folk. Bränder och bråk i bostadsområden i olika delar av landet ger en fingervisning om hur långt förfallet har gått. Genom våra barn och ungdomar speglas tillståndet i samhället.
Det finns ett växande politiskt vaccum till vänster och på samhällets botten. Ett vaccum som olika politiska krafter försöker exploatera. Som det rasistiska och högerextrema Sverigedemokraterna eller stenkastande och destruktiva reclaimare. Jag säger att det behövs en ny kraft i politiken nu när hela etablissemanget går åt höger. Vi behöver formera en ny vänster, en vänster som bygger på arbetarrörelsens internationella erfarenheter, en anti-kapitalistisk vänster som förmår utmana etablisemanget och borgarsamhället.
Någon måste ta det första steget och börja i liten skala. Det hjälper inte att tycka längre, det krävs handling och det krävs framför allt organisering. Utan organisering kommer vi att stå oss slätt. Därför kan vi inte stirra oss blinda på vår litenhet utan istället jobba målmedvetet för att ändra på sakernas tillstånd.
I Malmö tar vi den här veckan steget att bilda en lokalorganisation av Socialistiska Partiet. Jag vill rikta uppmaning till dig som söker ett alternativ på vänsterkanten att ansluta dig till oss. På lördag arrangerar vi ett offentligt möte. Jag noterar för övrigt en liten procentuell ökning för yttervänsterpartiet Rödt i Norge, upp till 1,3 procent (3,9 procent i Oslo). Inte mycket, men någonstans ska man börja. I nuläget är valsiffror inte det viktigaste utan den ökande organiseringen, bygget av en organisation.
Förra inlägget om Norge: Uppstickare i norska valet
7 kommentarer:
Väl analyserat.
Problemet i Norge är att de har så pass stort sparkapital att de har svårt att få vanliga människor att förstå varför dessa pengar inte kan användas.
Dessa människors missnöje tar sig två vägar på valdagen
1. Till fremskrittspartiet som trummar på sitt budskap om att ta av de sprade pengarna för att sänka skatterna och höja landets standard.
2. Socialistisk venstre som önskar att använda större del av oljepengarna till välfärd.
Av dessa anses väl SV som det mest realpolitiska, varför de kunnat bilda regjering.
Rödt (tidigare Röd Valgalianse) är en skön motvikt, och proklamerar just de värdena du förespråkar, men gör sig realpolitiskt omöjliga genom hårdnackade krav.
Problemet för SV är, att när man anpassar sig till den grad gentemot socialdemokratin som man gjort, så suddas också partiets existensberättigande ut. Det är det som nu hänt när SV förlorade en stor del av sina väljare samtidigt som AP stärkte sina ställningar i motsvarande grad.
Bättre då att hårdnackat hålla fast vid arbetarkraven och verka för en rörelse underifrån i samhället för dessa krav, parlamentariskt och utomparlamentariskt.
Frågan är vad denna rörelse underifrån verkligen leder till? Hellre en mindre radikal socialist i riksdagen än en mer radikal utanför skulle jag säga. Känns som att vänstern har en lång och inte så lyckad historia av små radikala partier som aldrig får något riktigt inflytande.
...till Thomas:
Det går inte att bedriva en effektiv politisk kamp med enbart utomparlamentariska medel. Den som är rädd för att ge sig in i det politiska rävspelet kring parlamentet kan inte utveckla en strategi och taktik som avslöjar borgarpolitiken. Det går å andra sidan inte heller om man bara inskränker sig till parlamentarisk verksamhet.
Det är sant att det funnits många små radikala partier som aldrig fått något inflytande.
Å andra sidan har alla stora partier en gång varit små. En ny radikal vänster har idag en del att kämpa mot. Trösklarna är höga på grund av både socialdemokratins och stalinismens historiska misslyckanden.
Arbetarklassen är på många sätt försvarslös idag, den gamla arbetarrörelsen har somnat av och lämnat fältet fritt för borgerligt tänkande. Det är klart att man inte ändrar på dessa förhållanden i en handvändning. Men omöjligt är det inte.
Nej, jag tror verkligen inte det är omöjligt! Men jag tänker bara ibland att det är synd att människor som är engagerade stannar kvar utanför det parlamentariska arbetet. Även om man risker att sväljas av ett parti så kan man alltid påverka det en gnutta mer i den riktning man vill.
...till Thomas:
Ja, jag håller med dig. Man ska definitivt inte stanna utanför det parlamentariska arbetet. Det är en viktig arena för att ta den politiska fajten med borgarna. Helt rätt!
Men om man har kommit till slutsatsen att de gamla partierna inom "vänstern" har vridits så långt åt höger att de är omöjliga att påverka internt - då återstår möjligheten att bilda ett nytt arbetarparti för att kunna påverka situationen.
Det är så jag ser det. Eftersom det finns en fyraprocentsspärr till riksdagen så tar det naturligtvis tid innan ett nytt vänsterparti kan spränga den gränsen.
I väntan på ett genombrott på riksplanet kan man bygga en organisation som kan spela en roll i det utomparlamentariska protester, i fackföreningar osv och dels ställa upp i kommunvalen där möjligheterna kan vara större på många håll.
Nå skal det også sies at partiet Rødt i Norge er en samling av mer eller mindre mislykkede små partier med komunistisk ståsted. De fleste medlemmene er unge, uerfarne og utrolig naive. Verden har vel allerede vist og insett at komunismen ikke er en gjenomførbar ideologi. Da alle mennesker ser verden ut av sitt vindu, vil slike rene felleskapsideologier ikke kunne fungere. Men for al del, vi trenger disse impulsene også. Om ikke annet for å skape litt humor i politikken.
Skicka en kommentar