Ny LO-rapport om ett fördubblat inkomstgap mellan elit och folk: Direktörer tjänar nu över femtio gånger mer än arbetarna. Skillnaden mellan maktelitens inkomster och industriarbetarnas har aldrig varit så stor i modern tid, visar en ny rapport från LO-ekonomerna som presenteras i dag. För chefer i riskkapitalbolagen är avståndet till vanligt folk ännu längre. Dom tjänar närapå hundra gånger mer, några av dem flera hundra gånger så mycket.
För liberaler och borgare är detta naturligtvis inget som helst problem. Tvärtom, det här är helt i sin ordning och är bara bra för ekonomin och oss alla. I deras värld vill säga. För LO:s medlemmar är perspektivet naturligtvis ett annat. LO-ordförande Wanja Lundby-Wedin och avtalssekreterare Per Bardh, oroar sig i ett inlägg på DN idag över utvecklingen. De avslutar med följande ord: "Det är hög tid att samhället bidrar till en normering av hur näringslivets ersättningar och bonussystem ska utformas. Det finns ingen anledning att tro att finanskrisen automatiskt gör slut på de orimliga inkomstskillnader vi sett utvecklas de senaste åren. Här har Anders Borg en uppgift".
Vad de inte skriver om är att såväl LO som socialdemokratin i sin helhet bär ett ansvar för utvecklingen. Ända sen åttiotalet har socialdemokratin kapitulerat för de nyliberala strömningarna i politiken och vad gäller LO har man upprepade gånger lagt hinder i vägen när lågavlönade medlemmar i till exempel Kommunal försökt minska de stora klyftorna.
Den här frågan handlar alls inte om några hundratal högavlönade personer i samhällets elit, vars inkomster, även om de är höga, inte skulle förslå till mycket om de spreds ut på alla löntagare i samhället (för det är ju så valserna brukar gå när liberaler brukar försvara de stora klyftorna). De höga direktörslönerna är bara toppen på ett isberg av omvänd robinhood-politik som bedrivits sen mer än tjugo år tillbaka.
De ökande klyftorna i samhället har sin grund i de nyliberala idéernas segertåg inom det ekonomiska och politiska etablissemanget från 80-talet och framåt. Den ideologiskt grundade tron på "marknadens" självreglerande krafter var en beståndsdel i denna tro. Om bara klyftorna tilläts växa så skulle det gagna hela samhället, tillväxten öka och välståndet och välfärden flöda.
Utvecklingen mot ökade klyftor, avreglering, större spelrum för marknadskrafterna, nedskärningar i offentlig sektor osv har i stället lett till ett sämre samhälle för den stora massan; högre arbetslöshet, ökad social misär, försämrad välfärd, sämre livskvalité och ökad press på jobbet. Det har handlat om en maktförskjutning till de rika och välbeställdas fördel. De har kunnat sko sig tack vare sin ökade makt. Fantasilönerna, jättebonusarna, de frikostiga aktieutdelningarna har haft en baksida också, situationen har försämrats för vanligt folk på många av livets områden. De stora inkomsterna har också gynnat spekulationen och bidragit till den finansiella kollapsen, ett sammanbrott vars kostnader nu också lastas över på löntagare och vanligt folk i form av varsel och neddragningar.
Bloggat: Jinge Kildén & Åsman
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar