Terrorn i Malmö

Ännu en bil exploderar, den här gången på Bennets väg. Föraren klarar sig. Han är "känd av polisen". Vi känner igen det här. Det börjar bli vardagsmat. Skottlossningar med automatvapen inne i bostadsområden, handgranatkastning mot lägenhet, uppgörelser mellan olika maffiagäng. Jag säger det igen: Det är en tidsfråga innan helt oskyldiga människor bland allmänheten drabbas. Detta är den verkliga, reellt existerande terror vi upplever i Malmö. Den får dålig uppmärksamhet, tycker jag. Jämfört med den inbillade och uppförstorade politiska terror ute i världen som politikerna ständigt för på tapeten och jagar med alla till buds stående medel och som de hela tiden vill ha ständigt nya befogenheter för att bekämpa, även massövervakning av svenska medborgares mail och internetvanor.

Det finns inga vettiga proportioner i detta. Samma politiker har med en nyliberalt inspirerad klasspolitik ökat klyftorna i samhället och försämrat välfärden för stora skikt av befolkningen, skapat misär och fattigdom ur vilken kriminaliteten frodas. Så länge barn och ungdomar får växa upp under sådana villkor kommer också maffialigorna att ha en rekryteringsbas. Det är dags för en massiv satsning på välfärd och jämlikhet för att bekämpa roten till det onda!

Schizofrena politiker

Tittade på Kunskapskanalen som i kväll hade tema om framtidens klimat och belyste de katastrofscenarion som kan uppstå om inte klimatförändringarna hejdas i tid (kommer i repris fredag kväll). Vid ett tillfälle fäller en forskare ungefär kommentaren att "politikerna säger de rätta sakerna, men de handlar annorlunda". Det står som ett utmärkt omdöme om de svenska politikernas agerande senaste tiden.

För ett par dagar sen var finansminister Anders Borg intervjuad i Sydsvenskan inför allianspartiernas överläggningar om en klimatuppgörelse. Han sågar förslagen från klimatberedningen och han "tror inte på en massiv järnvägssatsning". Egentligen tror han väl inte på någonting som inte gagnar de stora företagens kortsiktiga intressen.

I samma hjulspår rullar socialdemokraternas s k oppositionspolitik. I dag fick vi veta att socialdemokraterna satsar 820 miljoner kr i sin skuggbudget för att bygga ut E22 till en fyrfilig motorväg. Min uppfattning är att en ansvarsfull klimatpolitik inte längre kan inrymma en enda ytterligare krona till utbyggnad eller byggandet av fler motorvägar eller vägar. Vad gäller E22 så är det bara en enda lösning som måste eftersträvas för att komma tillrätta med problemen: Se till att vägen befrias från massbilism, att människor får gratis och bekväm kollektivtrafik och lägg över den tunga trafiken på spår istället.

Det är just i de konkreta, praktiska ställningstagandena som den skriande motsättningen mellan ord och handling blir så pinsamt påtaglig. Så länge den här schizofrena hållningen består så kommer man också att skjuta de nödvändiga besluten framför sig. Risken är att det blir för sent eftersom tiden håller på att rinna ut...

Gringo - en läsvärd tidning

Läste senaste numret av Gringo, papperstidningen (den finns på nätet också http://www.gringo.se/ ). Hittade en hel del läsvärt. Intressant var t ex artikeln med rubriken "Det andra Amerika" som innehöll en intervju med den för oss svenskar tämligen okända presidentkandidaten Cynthia McKinney, en svart kvinna som tidigare jobbat för Demokraterna men gått över till det gröna partiet.

Intressant var också en artikel om Martin Luther King, ledare för den svarta medborgarrättsrörelsen i USA, mördad 1968. Artikelförfattaren visar att King var långt ifrån så menlös som han ofta framställs av det amerikanska etablissemanget. Han motstånd mot Vietnamkriget och kamp mot fattigdomen är saker som gärna "glöms" bort.

Mest fäste jag mig dock vid artikeln "Sweden old school" som polemiserar mot uppfattningen att Sverige tills helt nyligen varit ett "homogent land". Sådana uppfattningar har både Sverigedemokraterna och representanter för andra politiska riktningar fört till torgs. Segregation skulle alltså vara något som uppstått först framåt 1980-talet. Det här stämmer dock dåligt med den verkliga historien. Det har alltid funnits områden i Malmö som ansett sämre än andra, fint folk har sett ner på invandrarna från skånska landsbygden som bosatte sig i Lugnet, på 30-talet var det Sorgenfri som ansågs som ett farligt område, en tid talades det om Östergård i Kirseberg som "gula faran" och jag minns själv hur snacket gick om områden som Lindängen och Rosengård på 70-talet, innan flyktingströmmarna och medan infödda svenskar fortfarande dominerade.

Nu pratas det återigen om hur människor i vissa områden inte kan uppfostra sina barn och människor i en del områden pekas ut som mer kriminella än andra. Förvisso finns det mänsklig misär och problem, men dessa har inget att göra med vare sig etnicitet eller kultur utan bottnar i sociala faktorer och orättvisor.

En plats i solen

”En plats i solen” heter Liza Marklunds senaste deckare i serien om journalisten Annika Bengtsson. En bok som jag ser fram mot att få läsa. Upptäckte förresten att jag missat ”Livstid”, uppföljaren på ”Nobels testamente”. Får ta den först. Annars har jag läst alla tidigare. Just nu håller jag på med en bok av en annan favoritförfattare, ”Kennedys hjärna” av Mankell.
Även politiska nördar som undertecknad behöver koppla av ibland. Inte så mycket från politiken som från politiskt arbete och från förvärvsarbete. Därför skaffade jag mig häromdagen en egen plats i solen genom en tur till ”hemstaden” Ystad. Fyrtiofem minuters resa dit med pågatåget ger förresten ett utmärkt tillfälle för läsning.

Vy från hamnen i Ystad, som väl aldrig varit någon direkt skönhetsupplevelse, särskilt inte nu när färjeterminaler och avspärrningar sätter så stor prägel på bilden. Skånska Lantmännens silo, som så länge jag kan minnas förfulat hamnen, börjar nästan i nostalgins ljus få något fulsnyggt över sig.

Morgondiset ligger fortfarande kvar. Här blickar vi från hamnen upp mot Hamngatan. Till höger hotell Continental. Till vänster, ej synligt på bilden, går parallellt med Hamngatan, Lilla Strandgatan där den socialistiske agitatorn och skomakaren Fredrik Vilhelm Thorsson hade sin verkstad. Thorsson var en drivande kraft i Ystads arbetarrörelse vid förra sekelskiftet, föreståndare för Folkets park, senare riksdagsman och även minister i Brantings regering.

Utsikt från Stortorget mot Stora Östergatan. På hörnan till vänster låg förr Restaurang Fenix, känd från bland annat Susanna Alakoskis bok "Svinalängorna".

Stortorget, stadens urgamla mittpunkt, med Mariakyrkan från 1200-talet och rådhuset. Här ifrån utgår huvudgatorna i de fyra väderstrecken; Stora Östergatan mot Österport, Stora Norregatan mot Norreport, Stora Västergatan mot Västerport och Hamngatan, förr Stora Strandgatan mot hamnen. Till samtliga dessa gator finns parallellgatorna Lilla Östergatan, Lilla Norregatan, Lilla Västergatan och Lilla Strandgatan.

Lilla Norregatan upp mot Norra Promenaden. Här bodde en av Ystads "beatniks" som under inspirerade stunder läste dikter av Allan Ginsburg för mig 1966. Visserligen förstod jag inget av det, men det framkallade märkliga bilder i mitt huvud...

Norra Promenaden, anlades strax utanför den gamla staden. Här kan man fortfarande se spåren efter stadsvallarna som förr omgav staden.

Bild från Stora Östergatan med utsikt upp mot Stortorget. I närheten låg på 60-talet Systembolaget där den nystartade FNL-gruppen under våren 1968 sålde Vietnambulletinen och samlade in pengar till motståndskampen i Vietnam. Året därefter, 1969, bröt den stora gruvstrejken ut och köerna ringlade långa med folk som ville lägga pengar i bössorna till stöd för gruvarbetarnas strejkkommitté.

Ystads folkets hus, uppfört 1885 av den ursprungliga liberala arbetarföreningen, övertogs 1908 av den socialdemokratiska arbetarrörelsen. De senaste 22 åren har huset varit i privat ägo, nu har kommunen köpt upp huset. Det kommunala bostadsbolaget vill riva huset. Måtte det aldrig ske. Här startades lördagen den sextonde januari 1965 Ystads första popklubb med namnet Blue Monk Club av två killar från Anderslöv.

Högre allmänna läroverket. Här var jag elev under tiden före grundskolan. Bilden är tagen från Österportstorg där samlingen skedde inför de ökända "modskravallerna" i september 1965. Jag har gett en skildring av dessa händelser i min bok "Bortom horisonten". (Sök på Skönlitteratur, Romaner).

I medeltidsstaden Ystad finns fortfarande kvar flera hundra välbevarade äldre korsvikeshus, de äldsta från 1500- och 1400-talen. På bilden ser vi Per Hälsas hus vars äldsta delar är från 1600-talet.

Vy från Östra Förstaden, Ystads gamla arbetarområde. Det byggdes i slutet av 1800-talet när de gamla handelsgårdarna inte längre kunde hysa fler människor och var på sin tid något av det modernaste i arkitekturväg i riket. Breda gator för luft och ljus, bakgårdar där man kunde odla. Området förslummades senare i viss mån, men har nu fått ett nytt uppsving.

"Svinalängorna" eller Fridhem som området heter. Här utspelar sig handlingen i Susanna Alakosis bok om sin uppväxt med alkoholiserade föräldrar i Ystads enda "miljonprogramsområde".

En av många promenadstigar som leder in i Sandskogen. Här, öster om staden, fanns förr inget annat än vidsträcka fält av flygsand. Ystadborna tog fasta på Carl von Linnés goda råd att plantera skog som kunde binda sanden. I modern tid blev detta ett lyckokast för Ystad eftersom sandskogen i hög grad bidrar till att staden kan hysa så många gäster under sommaren.

Strandpromenaden med de klassiska badhytterna. Sandskogen sträcker ut sig många kilometer österut. En mil åt det håller finner man porten till Österlen, ett jordiskt paradis med än mer fantastiska stränder. Jag slår mig ner i solen och innan jag bryter upp känner jag att höstsolen faktiskt bränner något i skinnet. Det för tankarna till sommaren och jag kan inte låta bli att skjuta in följande bild:

Den här bilden är från i somras, tagen vid stranden av Hagestads naturreservat, strax öster om Löderups strandbad. Många människor, även i Skåne, har ingen aning om att de här platserna existerar. Tillbaka till Ystad:

Resterna av det en gång stolta fiskeläget "Revhusen". På den tiden låg det 22 hus här med en vacker allé genom samhället. Revhusen uppstod när fiskarna, som förr i tiden bodde vid Skansgatan vid stranden inne i staden, fördrevs av myndigheterna i början av 1800-talet. Fiskarfamiljerna blev grundlurade, de lovades området för "evärderlig" tid, men avtalet var inte värt pappret det var skrivet på. Därför kunde de inte heller hävda sin rätt när hamnen byggdes ut åt öster. Detta blir min sista anhalt på Ystadturen innan jag beger mig till järnvägsstationen för hemresan.

Sydsvenskan tar bottenpriset

Vad säger man om en tidning som bidragit till att på förhand bygga upp negativa förväntningar genom att spekulera i ”gatustrider” under ESF, som inte förmått bevaka ett stort europeiskt evenemang på ett seriöst sätt, trots att detta äger rum i hemstaden, och som nu i efterhand fortsätter att sätta focus på perifera händelser?
I Sydsvenskans ledare i förrgår, som bär den vilseledande rubriken ”Massivt passivt”, skriver man: "Dialog i all ära, men när bilar sticks i brand, skyltfönster krossas, fasader klottras ner och människor slås blodiga är det dags för polisen att sluta prata". Man har inte förstått någonting av polisens taktik. En taktik som i själva verket var en stor framgång. Istället för att se detta så fixerar man sig vid glassplitter, klotter och ett påstått slagsmål, allt bagateller i sammanhanget. Detta vill man istället göra till en principell huvudfråga om rättsäkerhet och näst intill civilisationens bestånd.

Mycket utrymme har i Sydsvenskan de senaste dagarna ägnats åt den kritik som fyrtio poliser framfört, men man noterar inte att detta blott är en liten minoritet av de över tusen poliser som tjänstgjorde under ESF-dagarna. Är det så att de borgerliga krafterna i Malmö nu är så besvikna över de uteblivna ”kravallerna” och ”gatustriderna” att man inte kan släppa frågan utan till varje pris måste försöka krama något ur den, ändå tämligen begränsade, skadegörelsen?
Svensson skriver idag, under rubriken "Media och ESF" om och ger en översikt på massmedias skandalösa bevakning av ESF i Malmö. Han redovisar också Transports utvärdering av media under ESF. Intressant är Transports omdöme om Sydsvenskan:
Sydsvenskan torde dock ta priset i sitt fokus på polis- och säkerhetsfrågor. På Sydsvenskans särskilda ESF-sajt finns ett 30-tal länkar. En enda refererar till vad som hände och sades inne på seminarierna. Och man har ett bildspel från den stora demonstrationen ­ där dock de maskerade deltagarna är överrepresenterade bland bildurvalet. Mycket utrymme ges åt sidospår och småaktig kritik. Att arrangera seminarier, föreläsningar och diskussioner är bland det allra mest normala och centrala i en vanligt fungerande demokrati. Men tonläget hos särskilt Sydsvenskan har varit att ESF är något misstänkt.Visst är det oundvikligt att rapportera om oroligheter. Om fotbollshuliganer ställer till med bråk kring en allsvensk match, rapporteras det. Men ingen skulle söka antyda att klubbledningen vore medansvariga till bråken. Och vi får ändå läsa matchreferaten ­ vad som hände på planen.I politiska sammanhang ges tydligen inte arrangörerna det "privilegiet". I politiska sammanhang behöver tydligen tidningarna inte ha några ambitioner om proportioner. Det är helt OK att ägna hundratals artiklar åt en handfull personers dumheter, och förbigå tiotusen andra människors aktiviteter med tystnad. Det är tydligen helt OK att skrämma Malmöborna att stanna hemma från det största arrangemanget i staden någonsin. Därmed göder tidningarna och våldsaktivisterna varandra.

Malmö – en delad stad

”Haur du sitt Malmö haur du sitt varden”. Det kan ligga en del sanning i denna slogan beroende på hur man tolkar den. Genom sin befolkningsmässiga mångfald är Malmö på sätt och vis en spegel av världen. Det är en positiv sida som vi socialister bejakar, vi vill se en blandad värld utan gränser, framför allt en värld där människorna blandar sig av andra skäl än att behöva fly från krig och elände.
Den finns en mindre trevlig sida där Malmö också liknar världen i stort, nämligen de stora och växande sociala klyftorna. Detta bekräftas också i senaste numret av tidningen Vårt Malmö som delas ut till alla hushåll. Skillnaderna är stora mellan västra och östra Malmö. I Västra Innerstaden blir en man i genomsnitt 6,7 år äldre än en man i Södra Innerstaden.
Årets välfärdsredovisning, i vilken de tio stadsdelarna graderas varje år efter en mängd olika parametrar, visar enorma skillnader mellan toppen och botten. Högst ligger Västra Innerstaden med ett indexvärde på 7,8. Motsvarande siffra för Rosengård i botten är 3,6. Bara en tiondel över hamnar den stora och folkrika stadsdelen Fosie som får värdet 3,7.
I samma artikel konstaterar stadsdirektör Inger Nilsson att satsningen ”Välfärd för alla” inte gett önskat resultat. Hon kommenterar bland annat att ”det är ingenting man förändrar över en natt” och tillägger ”man ska inte inbilla sig att alla människor kan leva i en idyllisk Astrid Lindgren-värld”. Nej, vem har krävt det? Men varför ska det skilja mellan stadsdelar t ex hur många barn som får en fullständig vaccination? Varför ska en tredjedel av alla barn i Malmö växa upp i fattigdom enligt Rädda Barnen.
Under socialdemokraternas tolv år långa regeringsinnehav kom de stora nedskärningarna i välfärden och klyftorna ökade kraftigt och har så fortsatt att göra under alliansregeringen. Miljarderna har rullat ut till flotta konferenscentra, lyxhotell, spa-anläggningar och dyra bostäder för folk med gott om pengar medan bostadsbyggandet för vanligt folk sjunkit i botten.
Det har känts hånfullt, när vanliga människors intressen fått stå tillbaka, att ständigt höra basuneras ut propagandan om det ”nya Malmö”, ”Kunskapsstaden”, ”Upplevelsestaden” osv. Det har varit en exkluderande propaganda, till det nya Malmö har räknats de framgångsrika och kreativa företagarna och höginkomsttagarna, inte arbetarbefolkningen och de arbetslösa i de försummade bostadsområdena.
Det har skett en kraftig förskjutning av focus från välfärd till business. Lite tillspetsat kan man säga att det politiska etablissemanget har förvandlat Malmö kommun till en stor reklambyrå som ska sälja sysselsättningar, attraktiva bostadsområden och häftiga upplevelser till ”framtidsfolket”.
Dit räknas inte alla de som med sitt dagliga slit framställer alla prylarna som det ”immateriella” kunskapssamhället inte klarar sig utan, de som bygger alla de tjusiga projekten, anlägger vägarna, lägger ner bredbanden, transporterar varorna och människorna, städar lokalerna, sitter i snabbköpskassorna, serverar på restaurangerna och står för insatserna inom vård och omsorg.
De bär inte bara upp Malmö, de försörjer även till stor del kranskommunerna. Malmö förser Vellinge och andra villaområden med arbete. Nettoinpendlingen är 30 000 personer per dygn från välbärgade kommuner som saknar egen försörjning. Sju av tio chefer i Malmö bor utanför stan. När arbetsdagen är slut åker de hem till sina vita etniskt rena enklaver i villaidyllen och tar kommunalskatten med sig.
Trots att den är hårt tyngd så lever arbetarstaden Malmö. Den dog inte med Kockums. I själva verket är den större idag än någonsin. Arbetarstaden Malmö lever och den bär hela samhället på sina axlar. Än så länge är den en slumrande jätte, men när den vaknar och inser sin styrka då kan det skrivas en ny dagordning. Vi har de senaste dagarna sett tecken som visar behovet av en sådan ökad medvetenhet. Konsekvenserna av den nyliberalt inspirerade politik som förts i Malmö, i hela Sverige och i världen börjar allt mer komma i dagen.
Finanskrisen i USA, vars verkningar nu sprider sig över världen, visar på marknadens oförmåga och att de nyliberala idéerna om självreglering utan offentlig insyn och kontroll är inget annat än verklighetsfrämmande dogmer. Nu tigger och ber finanskungarna staten och skattebetalarna att komma och rädda dem.
Den svenska alliansregeringens nya budget, som lades fram i veckan, kommer att driva på de ökade klyftorna i vårt land. Det som händer i ”varden” kommer att påverka oss. Alla vänstersinnade i Malmö gör klokt i att, så här i spåren av ESF och den inspiration det gett oss, oförtröttligt arbeta vidare för en ökad medvetenhet och organisering inför de kraftmätningar mellan klasserna som förestår.

Ännu en skolmassaker

Vi har sett dem dyka upp på allt fler orter runt om i världen, särskilt i länder med liberala vapenlagar. Columbine i USA, landet där också flera liknande händelser utspelats, Tyskland och nu två massakrer i Finland. Massmördarna, unga, isolerade, ångestfyllda och hatiska avslutar sin slakt på skolkamrater och lärare med att göra sorti med självmord.
Är det här bara fråga om enskilda dårar eller kan man se något samband med samhällsutvecklingen? Göran Greider skriver bra om saken i dagens ledare i Dala-Demokraten, en ledare med rubriken ”Vår tids vålnad”:
Nej, det går aldrig att mekaniskt koppla ett enskilt våldsdåd till generella samhällsfenomen. Men har inte detta samhälle egentligen berett vägen för människor som den unge man som i går utsläckte livet för så många när han försökte leva ut sitt eget inre drama? Från alla samhällsinstanser ropas ju budskapet hela tiden ut: Var konkurrenskraftig! Tro inte på några solidariska ideologier utan på dig själv! Producera! Var ständigt förändringsbenägen! De allra, allra flesta unga män klarar naturligtvis på olika sätt av att hantera denna nya sköna värld. Men somliga gör det inte.
Greider avslutar sin ledare med följande ord:
Om några månader är denna tragedi mer eller mindre förträngd. Men nya förbereds. Det går en vålnad genom senkapitalismen och han är en ung, rädd och beväpnad man.

Läs hela ledaren här.

Frustrerade socialdemokrater

Den socialdemokratiske skribenten Tony Johansson, som alltid har välformulerade och skarpa inlägg, riktar i dagens SkD hård kritik mot alliansregeringens budget. En släng av sleven ger han även den socialdemokratiska oppositionen som han menar "i princip stöder regeringen". Han fortsätter så här: "Så viktigt är det för Sahlin att ha överskott i finanserna att hon i förra veckan ställde ultimatum på vänstern, att den måste acceptera - de med tanke på de urstarka finanserna befängda - utgiftstaken i budgeten, för att regeringssamverkan ska bli möjlig".

I förrgår var det den socialdemokratiske Malmöveteranen och debattören Jan Svärd som tog bladet från munnen i ett debattinlägg i SkD och kritiserade partiledningen. Han efterlyser framtidsvisioner för socialdemokratin, visioner som "återställer rättvisa och välfärd och lyssnar och tar till sig vad människor önskar". Så här lyder fortsättningen:

"Med detta som bakgrund känns det helt fel när två märkliga s-förslag nu lagts fram. Det ena är när ordförandena i det så kallade jobbrådslaget, Sven-Erik Österberg och Luciano Astudillo, presenterade att a-kassan inte kan gälla hur länge som helst. Tidsbegränsning behövs, ett år skulle kunna vara en tänkbar gräns, menade de på allvar. De måste ha hämtat luft på alliansens punschveranda".

Det andra förslaget som Svärd kritiserar är det som Ylva Johansson presenterade från den s k välfärdsgruppen som föreslog att personal i vård, skola och omsorg ska få ta över driften och införa bonus åt sig själva. Svärd skriver: "Tolkar man förslaget för vad det är, så krattas manegen för ökade inslag av privatisering, därmed ökad ojämlikhet i tillgång till den offentliga verksamheten. Första steget mot en omfattande privatisering är därmed taget. Förslaget kommer på sikt att leda till en omfattande privatiseringsvåg inom alla områden. Ungefär vad Alliansgänget vill..."

Frustrerade moderater

Besvikna över att det inte blev kravaller, som de själva förutspått, och besvikna över att polisens taktik fungerade så bra, JO-anmäler nu moderaternas centrumförening i Malmö de ansvariga inom polisen för deras agerande vid fredagskvällens händelser vid Triangeln och betecknar polisens agerande som uppenbart felaktigt. Man angriper också kommunledningen för att med skattemedel sponsra ligism och huliganism.
Det måste vara surt för Malmömoderaterna att ESF blev en sådan stor framgång. Nu försöker man i efterhand att rida på ett påstått missnöje inom polisen. Men det rör sig ju enbart om 40 poliser av över 1000 och då handlar det bara om en enskildheter, inte insatsen som helhet. Polisen är mycket nöjd med arbetet under ESF, både sina egna insatser och utfallet av dem och samarbetet med ESF. "Vi kan inte nog berömma arrangörerna. Det är roligt att det har gått så bra", säger kommenderingschef Martin Åkesson.

En vanlig söndag i Gottsunda

En vanlig söndag (i går 21 sept) i Gottsunda, 7 km sydväst om Uppsala centrum, kastas sten mot bussar, krossas 27 rutor på en skola och välts tre bilar omkull. I Malmö upplever vi regelbundet värre saker än så, klotter, skadegörelse och anlagda bränder är ständigt förekommande. Vi har haft många tillfällen då sådant varit både mera omfattande och orsakat betydligt högre kostnader än det som inträffade vid Triangeln i fredagskväll.

Det här är inget som är värt att älta på det sätt som Sydsvenskan håller på med. Man underblåser bara fördomar och hat med den typen av skildringar. Det resulterar inte i något annat än uppgivenhet eller reaktionära rop på hårdare tag. Jag vill citera vad en bekant skrev nyligen:

"Det är en ungdom som aldrig sett en arbetarklass kämpa och vinna. Som lever med osäkra anställningar, segregation och en oviss framtid. Som växt upp i ett samhälle där reform betyder försämring. En ungdom som kämpar mot alla som är emot dom. Mot alla som vägrar lyssna eller ge ett alternativ. Jag har full förståelse för att de slår sönder och förstör och romantiserar våld. De tänker: Vi GÖR iaf något!"

Nu vet jag att han inte tycker det är riktigt att krossa fönster. Han stödjer inte den sortens handlingar. Men han har en viktig poäng. Det här handlar om ett djupare samhällsproblem som inte går att lösa bara med hårdare tag utan som kräver dialog och minskade klassklyftor. Det är helt fel att nu focusera på allt glassplitter och klotter på Föreningsgatan. Om inte polisen hade uppträtt så lugnt och balanserat som de gjorde hade förmodligen skadegörelsen varit betydligt mer omfattande, för att inte tala om vad som kunde hänt med människor.

Det är dags att reagera nu och trycka tillbaka de reaktionära ropen på mera polisvåld. Heder åt polisledningen som valde en vettig linje och heder åt de polismän som uppträdde korrekt. Jag ger inte mycket för den kritik som vissa polismän för fram genom Sydsvenskan. Det går emellertid att hålla flera bollar i luften samtidigt i den här frågan. Jag står fast vid mitt omdöme om stenkastarna, som en politisk handling var det fullständigt förkastligt och urbota korkat. Också arrangörerna av fredagens RTC får, även om de försökte stoppa stenkastarna, ta på sig skulden för det som hände. Deras politiska tänkande är omoget och kommer till korta. Ska de ha något att tillföra i längden måste de bygga på en betydligt bättre grund än de nu står på.

Moderaterna, Sydsvenskan och andra knäppskallar

Sydsvenskan fortsätter att även idag älta om skadegörelsen vid Triangeln och ger stort utrymme åt missnöjda och våldskåta poliser som inte fick sätta igång det krig dom gärna ville delta i. Detta är kulmen på en långvarig hetskampanj från borgerliga krafter i Malmö mot ESF-arrangemanget. Moderaterna, som gärna ger bort 50 miljoner till en segeltävling och skänker ut allmän egendom till privata aktörer, ville stoppa kommunens blygsamma stöd till ESF. Man har gjort sitt bästa för att bygga upp negativa förväntningar.
Är det så att man nu är besviken över att det inte blev kravaller och gatustrider? Är det därför man fortsätter att ge så mycket uppmärksamhet åt de svarta gängen istället för att ägna sig åt en vettig bevakning av alla de ESF-aktiviteter som tusentals människor deltar i?
De svarta gängen, å sin sida, har mycket att fundera över, de har grymt svikit sina egna anhängare och alla som tyckte det vara kul att besöka deras gatufest. De måste börja ta ansvar för sina aktiviteter. Kanske dags för dem att börja fundera över hur hållbar anarkismen är som ett redskap för att vinna människor och förändra samhället? Mitt omdöme om de som ägnade sig åt skadegörelse på fredagskvällen: Djävla knäppskallar som spelar de bakåtsträvande krafterna direkt i händerna.
Den enda aktör som visat prov på ökat samhällsansvar är faktiskt polisen. Genom att utbilda dialogpoliser och allmänt uppträda mindre provokativt och mera genomtänkt undvek man ett katastrofscenario. Får se hur länge det håller. Sydsvenskan uppmärksammar mer än gärna de poliser som nu är missnöjda för att de inte fick ge sig in bland festdeltagare och allmänhet med dragna batonger och skjutvapen. Tillåt mig tvivla på omdömet hos den anonyme polis som uttalar sig i Sydsvenskan och som tror att det hade varit en lätt sak att ingripa.
Sönderslagna fönster går att reparera och klotter att sanera. Det är faktiskt skitbagateller i sammanhanget, även det är trist för en och annan affärsinnehavare. Men förlorade människoliv är svåra att återskapa. I Göteborg 2001 var det en hårsmån från att en ung människa miste livet efter polisens beskjutning. Även om det inte gått så långt den här gången skulle ett felaktigt ingripande kunnat utlösa ett veritabelt krig på gatorna runt Triangeln. Även fredliga ungdomar skulle ha provocerats att delta och helt oskyldiga kunde ha skadats.

Mäktig manifestation mot kapitalism och miljöförstöring

En kort rapport i ord och sju bilder från lördagens ESF-demonstration

Några av Malmösocialisterna är tidigt på plats vid uppställningen i Cronhielmsparken i Rosengård. Vi ska delta i det röda blocket tillsammans med andra vänsterorganisationer och partier. Strax framför oss ska våra danska kamrater i Enhedslisten gå.

Nu är vi ute på Amiralsgatan. Med i vår lilla avdelning går kamrater från Ryssland, Turkiet, Frankrike, England, Belgien och säkert ytterligare ett antal länder som jag glömt. Det råder en glad och uppslupen stämning i tåget.

Tåget sträcker ut sig kilometervis när vi svänger in på Nobelvägen. Det går inte att få någon överblick på demonstrationen, den breder ut sig både framåt och bakåt så långt ögat kan nå. Så småningom får vi veta att arrangörerna uppskattar deltagarantalet till femtontusen!

Vi kommer in i Möllevången där större skaror börjas samlas längs marschvägen. Vänliga och positiva människor och glada tillrop.

Vi passerar Triangeln där många människor slutit upp för att beskåda demonstrationen. Det är tydligt att de allra flesta Malmöbor ser med gillande och intresse på den stora manifestationen. Det är heller inte så konstigt med tanke på vilken kritik som finns hos vanligt folk mot den borgerliga regeringen och mot utvecklingen i världen

Framme på Tallriken i Pildammsparken efter den långa marschen som tog tre och en halv timme. Belöningen blir dock informationen om att vi just deltagit i den största vänstermanifestationen i Malmö på flera decennier.

Senare på kvällen håller vi en välförtjänt fest tillsammans med kamraterna i mapucheföreningen Gulamtun som står för mat och dryck och trevlig underhållning. Ett åttiotal personer deltar i vårt firande av ett mycket lyckat ESF-arrangemang i Malmö. Några dagar som, visserligen inte skakade världen, men som berört oss och fyllt oss med ny kraft för det fortsatta politiska arbetet.

Överdrivet om Reclaim the Streets

Moderaterna i Malmö fick lyckligtvis inte rätt. Det blev inga gatustrider och det blev inga kravaller. Tråkigheterna begränsades till en liten grupps onödiga och korkade skadegörelse. Den 2 sept skrev jag ”ingen kan garantera att det inte uppstår bråk någonstans i periferin, men om bara polisen agerar på ett vettigt sätt så minskar den risken dramatiskt”. Men i det stora hela inte mera våld och skadegörelse än en vanlig fredagskväll i storstäder.
”Jag har aldrig sett något värre” är rubriken på en artikel i Sydsvenskans nätupplaga i dag. Överdrivet, anser jag, om man är ute efter att karaktärisera vad som hände under kvällen. Jag befann mig själv på plats under flera timmar och det jag såg var framför allt människor som var ute efter att roa sig. Jag såg och hörde människor som sjöng, lyssnade till musikutbudet, som själva spelade, som dansade, som spelade volleyboll, som drack öl och läsk och umgicks med gamla och nya kompisar.
Det var förmodligen ett tusental personer där. Det syntes var de hade varit efteråt. Jag brukar alltid reta mig på människor som skräpar ner och inte kan plocka upp efter sig. Men det är ju inget som utmärker just den här gatufesten, tänk på hur det brukar se ut efter den trevliga Malmöfestivalen eller efter nyårsafton.
Det måste ha varit en ytterst liten gruppering som stod för fönsterkrossning och skadegörelse uppe vid bankkontoret på Triangeln. Polisen höll sig lugn och tack vare det begränsades också bråket. Ändå kan jag inte låta bli att fundera över vad som skulle ha hänt om man helt enkelt struntat i att blockera Föreningsgatan in mot Triangeln? Den typen av polisiära barriärer riskerar alltid att trigga igång saker och ting hos en del människor, ju fler poliser desto mera bråk.
På stora fester finns det alltid de som riskerar att spåra ur på något sätt. Det är trist, men det ska inte läggas den stora majoriteten till last. Nästan alla som kom dit gjorde det för att ha en kul fest och hade det också. Sen ska vi inte sticka under stol med att det bland reclaim the streets-gängen finns grupper som odlar dunkla föreställningar om att man förändrar samhället genom planlöst kravallande och stenkastning (tror de verkligen det innerst inne?).
Det finns uppenbart bland de anarkistiska grupperingarna några med rätt stora oklarheter om hur man bedriver politik och som inte förstår skillnaden mellan kontraproduktiva handlingar och hur man går till väga för att komma närmare de eventuella mål man har. De som anordnar gatufester av den här typen måste förhålla sig till detta och ta ett ansvar så att man inte bygger upp felaktiga förväntningar och lockar fel sorts personer.
Jag tycker inte att man tog det ansvaret fullt ut när man la ut kravallfilmer på Action Networks hemsida samtidigt som man bjöd in till gatufesten. Nu tror jag inte att arrangörerna av gårdagens fest ville ha bråk, men då måste man också agera förebyggande därefter. Om vänstern ska skörda framgångar på sikt så måste vi veta hur vi ska agera för att vinna människor för vår sak, hur vi ska samla allt större kraft för att driva borgerligheten tillbaka och skapa ett verkligt folkstyre. Vi ska ta tillbaka inte bara en och annan gatstump utan hela samhället.

Lyckad klimataktion under ESF

I solskenet på Möllevångstorget samlades tusentalet personer för att delta i dagens klimataktion. Stämningen var glad och optimistisk, men under fanns allvaret, för allt fler framstår det kapitalistiska systemets oförmåga att hejda klimatförändringarna som ett dödligt hot mot mänskligheten.

Med sång, talkör och trummor tog sig tåget genom Möllevången ut på Nobelvägen, Malmös mest trafikerade gata. "Det gäller våra liv, det gäller våra barn - inga bilar i innerstan", skanderades det. I en gatukorsning på Nobelvägen stannade demonstrationståget upp och tog plats för en "klimatkrock", dvs trafiken stoppades och i stället bereddes plats en stunds trevligheter och umgänge.

Demonstranterna kräver en drastisk nedskärning av koldioxidutsläppen från bilismen och flyget. Den globala uppvärmningen går nu snabbare än de flesta trott och det krävs handling från det politiska och ekonomiska etablissemanget om vi ska kunna undvika en katastrof. En bred rörelse är vad som behövs om det ska börja hända något på klimatfronten. Inom loppet av några årtionden måste vi ha fasat ut de fossila bränslena (kol, olja, naturgas) om vi ska kunna undvika de s k tiping points som forskarna talar om, dvs de punkter då vi helt mister kontrollen över vad som sker med klimatet och naturen. Inte för naturens skull i första hand, för den överlever alltid på ett eller annat sätt (om än inte i nuvarande skepnad).
Jorden har under sin historia upplevt flera stora katastrofer, även dramatiska klimatförändringar, som medfört att 90 procent av alla levande organismer utplånats. Ändå har livet repat sig så småningom. Dock har detta tagit hundratusentals och miljoner år.
Nu håller den kapitalistiska marknadsekonomin på att driva fram en liknande katastrof. Dess inneboende begär efter ständigt ökande vinster, ständigt ökad förbrukning av ändliga råvaror och dess beroende av den svarta olja som flyter i dess ådror för de naturliga systemen mot ett tillstånd då också den världsekonomi som vilar på dem drabbas. Kapitalismen är ekologiskt blind och dess ekonomiska system saknar varningssignaler när det är fara å färde. När fisken är utrotningshotad stiger priserna och vinsterna kan hållas intakta. När fisken är slut flyttar kapitalet till nya lukrativa områden.
När klimatförändringarna är utom kontroll finns ingenstans att flytta. Naturen kommer att klara sig, men de ekosystem som vi människor är beroende av för vår existens, kommer att ha upphört. Vi kan inte lita på att det kapitalistiska systemets politiska företrädare kommer att fixa det här åt mänskligheten. Den borgerliga ”klimatpolitiken” går i alla länder i varierande grad ut på att förneka eller förminska farorna, att uppskjuta eller vidta otillräckliga åtgärder. När åtgärder ändå genomförs blir det arbetare och småfolk som får bära de tyngsta bördorna. Ändå är det de välbeställda som genom sin slösaktiga livsstil bär ansvaret för de största utsläppen av växthusgaser.
Går det att lösa klimatkrisen? Det är egentligen en ganska dum fråga. För vi har inget val. Men det är heller ingen omöjlighet. Åtminstone inte om man förmår tänka utöver ramarna för det nuvarande samhället. Det krävs en övergång till förnyelsebara energikällor och en effektivisering av energianvändningen.
Därtill kommer det att behövas en omställning av ekonomin. Kapitalismens konsumtionshysteri måste brytas till förmån för en satsning på välfärd och livskvalité. Detta kommer vi inte att få som en skänk från ovan, det kommer att krävas kollektiv kamp underifrån. Det blir en viktig uppgift för den nya organisationen Klimataktion att förankra sig i folkdjupet, att få med sig fackföreningar, invandrarorganisationer och andra föreningar.

En ny vänster formerar sig i Europa

Drygt 120 personer samlades på det möte som Socialistiska Partiet bjöd in till under torsdagskvällen i Malmö. De som kom var anhängare av Fjärde Internationalens partier från flera olika länder i Europa på besök i Malmö under ESF, liksom många andra intresserade. Publiken fick lyssna på en rad mycket intressanta talare från följande länder och partier; Sören Söndergaard från danska enhedslisten, Ana Lopez från norska Rödt, Christine Bucholz från tyska Die Linke, Alex Callinicos från engelska Socialist Party, Leonce Aguirre från franska LCR och Nicolai från ryska Vpered (Framåt). Så naturligtvis även en representant från svenska Socialistiska Partiet som var vår kamrat Kristina Martinsson från Lund.

I den efterföljande diskussionen framträdde även en rad hörvärda talare som representerade vänsterpartier i bl a Polen och Grekland. Den allmänna bild som förmedlades av mötet var att vi nu har att göra med framväxten av nya radikala vänsterpartier i Europa, partier som inte är villiga att kompromissa med nyliberalismen, som vill skapa en konsekvent anti-kapitalistisk utveckling, som i ökad utsträckning är beredda att delta i fackliga och sociala underifrånrörelser samt vill söka nya vägar för att formera en bredare vänster i ordets egentliga mening.

Deportationsfri dag

Under ESF genomförs åtskilliga fristående arrangemang. I dag var det dags för Deportationsfri dag i protest mot Europas inhumana flyktingpolitik. Som tidskriften Mana skriver på sin hemsida: "Fort Europa tornar upp sig. Från stängsel med beväpnade vakter till Medelhavets vallgrav. Från ett Italien där man försöker införa raslagar mot romer, till ett Sverige där Migrationsverket firar avslagsbeslut med champange och tårta att man utvisat ännu någon".

Av dessa skäl och än fler slöt hundratals människor på förmiddagen upp i en demonstration som gick från Stortorget till Migrationsverket. Tidigare på morgonen hade tvåhundra personer firat "champangefrukost" vid Migrationsverket genom att blockera byggnaden och hindra personalen från att ta sig in och utföra några inhumana handlingar under dagen. Aktionen avlöpte på ett bra sätt genom att polisen tog det lugnt och förhandlade.

ESF har startat

Det rådde feststämning vid invigningen av Europeiska Sociala Forumet i Folkets park i dag. Tusentals människor från hela världen, som börjat anlända till Malmö idag, strömmade till. Tal och sång på många olika språk hördes från stora scenen. På bilden här bredvid är det en romsk musikgrupp som uppträder.

Tal hölls av kommunalrådet Anneli Philipsson (v) och LO:s ordförande Wanja Lundby-Wedin. Den världskända indiska fysikern och miljöaktivisten Vandana Shiva höll ett mycket uppskattat brandtal mot de stora kapitalistiska företag och banker som just i dessa dagar drar så mycket elände över världen och fattiga människor. Sammanfattningsvis var det en lovande upptakt på det forum som nu ska vara ytterligare fyra dagar och som lockar uppåt tjugotusen fackföreningsaktiva och aktivister inom miljö-, solidaritets- och antirasistiska organisationer.

Det är ett gediget program av seminarier, workshops, debatter och kulturaktiviteter som väntar de närmaste dagarna. Det är omöjligt att ge rättvisa åt programutbudet här. Här bara några få axplock för morgondagen, alltså torsdag 18 sept:

9.30-12.30 Baltiska hallen:
Kampen mot privatiseringar i offentlig sektor
14.00-17.00 Chokladfabriken, Vörtsalen:
Demokratisera och vitalisera vår gemensamma välfärd – exempel på
personal- och medborgarinflytande

9.30-12.30 Rosengårds sporthall:

Mobilisera kvinnorna - erfarenheter från Latinamerika, Mellanöstern och Indien.

Sen ska vi inte glömma bort socialisternas möte på kvällen kl 18 på Borgarskolan, Regementsgatan 36. Ett möte som har rubriken "Framtiden för den europeiska anti-kapitalistiska vänstern" med talare från Danmark, Norge, Frankrike, Ryssland, England och Sverige.

Ett annan värld är möjlig

European Social Forum 17-21 sept i Malmö
Tiotusentals människor kommer från gräsrotsorganisationer i Europa och hela världen till Malmö för att diskutera vår gemensamma framtid, social rättvisa, välfärd och hållbar utveckling under dagarna 17-21 sept. Detta retar oppositionsrådet Anja Sonesson (m) som vill ta bort kommunens stöd till ESF.
Sydsvenskan har heller inte kunnat låta bli att spekulera i tråkigheter för forumet, ”Gatustrider hotar störa Malmös protestmöte” var rubriken på en artikel. Vi tror dock att ESF kommer att bli en lugn, trevlig, utvecklande och lärorik sammankomst, manifestation och folkfest.

Invigningen
Invigningen blir på onsdagen den 17 september kl 18 (kulturaktiviteter tjuvstartar redan klockan tolv) i Folkets park. Under onsdagen och torsdagen kommer aktiviteter att pågå från 9.30-21.00 och lördag och söndag 9.30-12.30.

Programmet
Programmet innehåller 250 seminarier, workshops och debatter. Välfärd, social rättvisa och klimatet står i centrum. Dessutom kommer det att finnas över 400 kulturaktiviteter (konserter, filmer, teaterföreställningar och utställningar). Närmare 800 organisationer från Europa och över hela världen har hittills anmält sitt intresse. Man förväntar sig att uppåt tjugotusen människor kommer till Malmö.

Den stora paraden
På lördagen blir det den stora demonstrationen eller paraden. Den utgår från Rosengård (samling i Cronhielmsparken kl 13, avgång kl 15), går in mot stan, genom Möllevången och centrum och avslutas på Tallriken i Pildammsparken med en stor folkfest. På söndagen avslutas forumet med diskussioner och presentationer av de nya initiativ, kampanjer och resultat som fötts under forumdagarna.
Mera information om ESF, kartor, program för seminarier och kulturprogram finns att ladda ner på www.esf2008.org

”Framtiden för den europeiska
anti-kapitalistiska vänstern”
Öppet möte med Fjärde Internationalen torsdag 18 sept kl 18
På Borgarskolan, Regementsgatan 36
På torsdagen 18 sept arrangerar Socialistiska Partiet en sammankomst för de socialister som besöker ESF. Alla andra intresserade är naturligtvis också välkomna att lyssna till tal av representanter för socialistiska organisationer i Frankrike, Norge, Danmark och Ryssland.

Den stora paraden
Fjärde internationalen deltar med ett eget block i den stora demonstrationen som utgår från Rosengård kl 15 lördag 20 sept. Skånesocialisterna kommer att ha en egen banderoll med texten ”100 procent vänster – Socialistiska Partiet” i rött och gult. Håll utkik efter den.
Revolutionär efterfest
Mapucheföreningen Gulamtun arrangerar för socialister och besökare på esf en kulturfest på lördagskvällen 20 sept. Mat, vin, öl, läsk, kaffe, musik och dans för alla som vill komma in och värma sig och umgås. Börjar kl 21 på Sofielunds Folkets hus (stora salen och caféet).

En gris med läppstift?

Sarah Palin, John McCains vicepresidentkandidat, är inte bara hockeymorsa, skönhetsmiss, avhållsamhetsförespråkare, vapenälskare och kreationist. Hon är också förespråkare av en miljöpolitik som kanske till och med distanserar George Bush i öppen dumhet. ”Drill, baby, drill”, vrålade publiken på republikanernas konvent. I Sarah Palin har de fått en drivande förespråkare, hon vill verkligen börja borra, även naturreservaten i Arktis vill hon ska öppnas för oljeborrning.
Palin tror inte att den globala uppvärmningen är orsakad av människan. Hon har stämt det amerikanska inrikesdepartementet för deras beslut att lista isbjörnar som en utrotningshotad art. Hon motsätter sig beskattning av oljeföretagens vinster.
Bara en kort stunds sökande på nätet resulterade i en rad skrämmande uppgifter om denna kvinna som mycket väl inom kort kan vara USA:s president. Betänk att hon faktiskt är vicepresidentkandidat till en 72 år gammal presidentkandidat (som förmodligen inte är ett dugg bättre i miljöfrågorna). En presidentkandidat som verkar ha goda chanser att bli vald till USA:s högsta ämbete.
Vi får anledning att återkomma till Sarah Palin och de här frågorna framöver på den här bloggen. Pitbull Palin. Själv skämtade hon om att skillnaden mellan en hockeymorsa och en pitbull är läppstiftet. För att tala med Obama, är hon en gris med läppstift? Nej, jag vill inte gå så långt, snarare ett miljösvin…

Är det bra med privatiserad städning?

Som lök på laxen till alla övriga pågående nedskärningar inom sjukvården i Region Skåne utreds nu privatisering av all städning på sjukhusen, vårdcentralerna och hela primärvården. Politikerna räknar med att spara mellan 15 och 20 miljoner årligen genom att lägga ut städningen på entreprenad.

Förslaget har varit ute på remiss och bland svaren kan man konstatera att Ystads och Ängelholms lasarett vill fortsätta städa själva. Det vill man även på Helsingborgs lasarett och menar att ett nyckeltal med kostnad per kvadratmeter, som inte tar hänsyn till bemanningen på lasarettet och om det är en hög genomströmning av patienter leder fel eftersom sådana faktorer kräver mer städ och att risken blir att städarbete läggs över på undersköterskorna.

Sjukhusen i Malmö och Trelleborg ställer sig bakom förslaget att lägga ut städningen på privata aktörer av besparingsskäl. Är det de hårda besparingskraven som man känner sig så pressad av att man vill göra detta mot bättre vetande?

Sjukhusen i Lund och Landskrona har redan städning i privat regi, men är, enligt Skånskan 8 sept oroade för att avståndet mellan sjukhusen och de som har hand om beställningarna av städningen i regionen blir för stort.

Facket har inte varit med i remissen. Karin Jönsson, ordförande i Kommunals avdelning för lokalvårdarna på Mas i Malmö svarar på frågan om det går att spara mer på städningen:

- Det beror på vilken kvalité man vill ha. Ju fler meter man ska moppa på en timme, desto sämre blir det.

Själv har jag uppfattningen att städning i offentlig verksamhet, oavsett om det är i vården, skolan eller någon annan stans, har bäst förutsättningar att fungera bra om om lokalvårdarna är en del av gemenskapen på arbetsplatsen och det inte finns några privata vinstmotiv med i bilden.

Samma dag som ovanstående fanns i media publicerades uppgifter om att hittills under året har tio gånger fler infektionsfall än normalt rapporterats. Platsbrist inom vården, flerbäddssalar och överbelagda avdelningar pekas ut som anledningar till spridningen av bakterier och virus. Detta understryker ytterligare kraven på en god städning inom vården.

Socialdemokratiska ”visioner”

Socialdemokraterna har haft rådslag och kommit fram till att svenskarna måste jobba mer för att vi ska ha råd med välfärd i framtiden och kunna försörja allt fler äldre människor. I genomsnitt måste varje svensk jobba tre år mer under sitt liv. För unga ska man ”överväga incitament för att komma igenom studierna snabbare”, som Ylva Johansson sa i Ekot, och äldre ska uppmuntras att jobba kvar efter pensionsstrecket. I rapporten från rådslaget sägs också att ”socialdemokratin tydligt skall bejaka valfrihet och en mångfald av alternativ såväl inom ramen för offentlig drift som av andra utövare”.
Vilka fantastiska och upplyftande ”visioner” som presteras från dagens socialdemokrater. Anpassningen till borgerlighetens nyliberala agenda blir allt tydligare. Mer arbete för folket och mer privatisering för kapitalet. Det är inte underligt att liberala Sydsvenskan i en ledare 11 september ställde sig positiv till de nya tongångarna från sossarna och ledarskribenten sade sig till och med ha fått ”intrycket av att en bred välfärdspolitisk uppgörelse kan vara möjlig på sikt”. Skillnaden mellan sossarna och borgarna krymper.
Men hur är det med snacket om att allt färre ska försörja allt fler och att den växande skaran äldre är ett hot mot välfärden? Minns t ex Per Nuders tal om ”köttberget”. Och varför håller både sossar och borgar på med det snacket?
Jag skulle vilja citera en bit av en artikel i tidningen ETC från 26 mars förra året:
”Enligt sociologen Lars Tornstam är påståendena om en kommande demografisk kris en myt. Hans forskning visar istället att den sammanlagda så kallade försörjningsbördan varit relativt konstant under lång tid och att den så kommer att förbli under den demografiska förändring som redan till två tredjedelar är avklarad. Det är sant att fler och fler blir äldre medan vi får färre barn. Däremot har antalet människor i så kallat arbetsför ålder legat konstant kring 60 procent ända sedan mitten av 1700-talet. Enligt prognoserna kommer den siffran dessutom att hålla i sig även i framtiden, säger han. Tornstams siffror över den sammanlagda "försörjningsbördan" visar att förändringarna endast finns i marginalen. År 1995 skulle varje människa i arbete försörja 2,27 personer inklusive sig själv. År 1976 skulle en människa i arbete försörja 2,18 personer inklusive sig själv. 1995 var samma siffra 2,27, 2004 2,2 och 2030 beräknas den vara 2,30. – Visst finns det förändringar, men det är inte tal om någon demografisk bomb som är på väg att sprängas. Dessutom producerar vi mer idag än vad vi gjorde tidigare. Femtio person idag kan göra samma jobb som 100 personer gjorde för ett sekel sedan, säger Lars Tornstam.”
Det finns alltså all anledning att misstro substansen i sossarnas och borgarnas uppmålade hotbilder. Hotet mot välfärden kommer från ett helt annat håll, nämligen från dem själva. Men vilket roll spelar deras falska hotbilder? Det kan finnas flera fördelar ur deras synvinkel. Rent allmänt skapas en känsla av att vi själva, vanliga löntagare, inte anstränger oss tillräckligt. Gamla människor, och de som jobbar i omsorgen, luras att tro att de ligger samhället till last. Den allmänna osäkerheten och rädslan för framtiden minskar motståndet när politiker vill omfördela resurser från t ex förskola och skola till äldrevård eller när man vill pressa folk att jobba mer.

Den 11 september

Det är inga trevligheter som är förknippade med detta datum. Det var den 11 sept 1973 som Chilekuppen ägde rum. Det var den 11 sept 2003 som Anna Lindh mördades. Det var den 11 sept 2001 som flygplanen flög in i tvillingtornen i NY. Den senare händelsen blev också startskottet för George W Bushs ”krig mot terrorismen”, ett krig som fortfarande pågår och som har skördat hundratusentals oskyldiga liv i Irak och Afghanistan.
Sett i ett internationellt perspektiv var de knappt tretusen dödsoffren för attentatet mot World Trade Center inget unikt. Betydligt värre och mera omfattande dåd har utförts otaliga gånger i fattiga länder under de senaste decennierna, inte minst från USA:s och dess allierades sida. Nu var det USA självt som drabbades och därigenom fick händelsen ett enormt genomslag i massmedia.
Den officiella USA-förklaringen till flygplanens krasch i WTC är en konspirationsteori. Det ska ha utförts genom en konspiration mellan 19 saudiarabier med kopplingar till terrornätverket al-Qaida. I USA finns emellertid stora grupper av människor som ifrågasätter de officiella versionerna och lanserar en helt annan typ av konspirationsteorier som går ut på att myndigheterna och regeringen på något sätt var inblandade.
William Rodriguez heter mannen som var sist att lämna infernot i WTC den 11 september och som hjälpte många människor ut ur byggnaderna innan de rasade samman. I hans vittnesmål som lämnades inför 11 september-kommissionen, i likhet med hundratals andra brandmän, journalister, sjukvårdare och poliser på plats den dagen, talas det tydligt om explosioner som ägde rum inte bara högt upp i tornen utan även nere i källaren där han befann sig då, med många döda och sårade som resultat. Dessa vittnesmål om explosioner har medvetet uteslutits ur kommissionens rapport och ur samtliga andra rapporter. Rodriguez turnerar nu världen runt med sin berättelse.
Arkitekter och ingenjörer ifrågasätter de officiella förklaringarna till att tornen rasade samman. En del har bildat ”Arkitekter och ingenjörer för sanningen om 11 september”. Jag har för mig att även brandmän och piloter har bildat något liknande. Opinionsundersökningar i USA lär ha visat att en stor del av den amerikanska befolkningen misstror myndigheterna i den här frågan. Den 7 september fick vi för första gången en glimt av den debatt som rasat i USA och på internet när svt:s Dokument utifrån sände programmet ”Konspiration 11 sept”. Regeringens försvarare fick sista ordet i dokumentären, men en del av tvivlarna kom också till tals.
Särskilt märklig framstår historien med den 47 våningar höga byggnad nummer sju som inte träffades av något flygplan, men som ändå rasade samman. Om myndigheternas version stämmer så är det första gången i historien som en skyskrapa faller samman på grund av brand.
Många böcker om 11 septemberhändelserna har getts ut utomlands, inte minst i USA. På svenska kom för några år sen ”CIA och den 11 september” av Andreas von Bulow, tidigare tysk minister för teknologi och forskning. Nu utkommer snart på svenska även professor David Ray Griffins ”Motsägelser om 11 september – Öppet brev till USA:s kongress och press” (Alhambras förlag). En granskning som det säkert kan bli intressant att ta del av.

Inte tillräckligt radikalt, moderaterna

Med moderata mått mätt är det nya förslaget från moderaterna om skärpta krav på biltillverkarna, för att få ned koldioxidutsläppen, naturligtvis superradikalt. Det visar att även moderaterna bestämt sig för att på något sätt förhålla sig till verkligheten istället för att förneka fakta om klimathotet. Förslaget kan även förefalla radikalt jämfört med den mesiga och otillräckliga klimatpolitik som hittills förts från svenskt håll (dvs både regeringen och oppositionen) och från EU.
Men i förhållande till de utmaningar som mänskligheten nu ställs inför de närmaste årtiondena förbleknar moderatförslaget. Jag skulle vilja påstå att i skenet av de krav detta ställer på oss framstår moderatförslaget närmast som ett försök att rädda status quo. I deras tankevärld gäller det att till varje pris bevara massbilismens samhälle. Och de inser naturligtvis att då går det inte bara att köra på som vanligt, dagens bilism är fullständigt oförenlig med ett hållbart samhälle och med en klimatpolitik värd namnet.
Om jag förstått moderatförslaget rätt så förutsätter det även ökad inblandning av biobränslen och att koldioxidutsläppen från dessa inte räknas med. Det är en tvivelaktig aspekt av det hela. Men även om utsläppen från varje enskild bil i EU till år 2020 reduceras till den nivå moderaterna nu förespråkar så är detta helt otillräckligt.
Om vi förlitar oss för mycket på åtgärder av den typen så kan vi om tolv år mycket väl befinna oss i en situation där de globala koldioxidutsläppen från bilismen har ökat. Trenden i världen idag är att bilparken både växer och används mer. Inom kort beräknas jordens befolkning uppgå till nio miljarder. Ska dessa ”åtnjuta” svensk biltäthet blir det fyra miljarder bilar i världen, dvs mer än en femdubbling av antalet bilar. Det är denna utveckling som måste brytas. Den utgör ett hot mot vår framtid även om klimatfrågan löses. Vi måste finna en väg ut ur massbilismen och göra det möjligt för den stora majoriteten av människorna att klara sitt transportbehov med cykel och kollektivtrafik.
Jag tror också att detta är den absolut snabbaste vägen att ställa om transportsystemet för privatpersoner. Allt spekulerande i olika slags ”miljöbilar” (hybridbilar, biobränslen, biogas, elbilar, vätgasbilar etc) förlänger vägen ut ur den destruktiva livsstilen. Det ger en illusion om att inget behöver ändras, bara vänta och se så fixar snart ett nytt drivmedel hela saken. Det minskar trycket underifrån på politikerna att ställa om samhället och bygga ut kollektivtrafiken.

Är det invandrarna som kostar?

Normalt brukar ingen få för sig att räkna ut vad olika grupper bland infödda svenskar ”kostar”. Ingen brukar hävda att väldigt lågavlönade personer ”kostar”, trots att de, till följd av sina usla löner, betalar mindre i skatt än de flesta. Ingen brukar hävda att yrkesgrupper, där arbetslösheten är hög, utgör en ”kostnad”.
Undrar förresten vad den svenska överklassen kostar? Aktieutdelningar, vinster, fallskärmar, bonusar, astronomiska löner osv. För att inte tala om vad själva det kapitalistiska samhälle, som de bygger sin ställning på, kostar i form av mänskligt lidande, slöseri, svält, krig och miljöförstörelse över hela världen.
Men när det gäller våra invandrare då verkar det vara fritt fram med de mest hårresande och grundlösa spekulationer om ”kostnader”. ”Kostnader” som man då naturligtvis ställer mot olika brister i välfärden och orättvisor i samhället som drabbar svenskar. Många rasister och främlingsfientliga personer och organisationer döljer sin rasism bakom talet om ”invandringens” kostnader. Det handlar om en förtäckt och lömsk form av rasism. När de blir angripna brukar de förnärmat urskulda sig med att de ”bara” vill diskutera ”kostnader”.
Lars Jansson, som skrivit boken ”Mångkultur och välfärd”, har använts som ett ekonomiskt orakel av främlingsfientliga personer i otaliga sammanhang. Jansson brukar presentera sig som ”fd universitetslektor” vid Handelshögskolan. Enligt prefekten Olov Olsson, som uttalat sig i tidningen Expo, hade Jansson en vikarierande tjänst som han fick på grund av ett ansträngt personalläge trots att han saknade behörighet. Enligt skribenten Tony Johansson i dagens Skånskan har Olsson också sagt att ”såvitt jag vet har han inga vetenskapliga meriter om invandringens ekonomi”.
Jansson har hävdat att invandringen kostar 270 miljarder kr om året. Han är ensam om detta påstående. Det finns ingen inom ekonomkåren som håller med honom. Tvärtom, flera har kritiserat honom för dubbel- och felräkningar. Däremot har professor Jan Ekberg, som utrett frågan för regeringen, kommit fram till en siffra på 20-40 miljarder.
Det är mycket pengar det också. Men då ska man komma ihåg att detta inte handlar om kostnader för invandring. Det handlar om kostnader för arbetslöshet, diskriminering och etnisk skiktning av samhället. Det som kostar är en dålig ekonomisk politik som skapar arbetslöshet. Det som kostar är att invandrares utbildning och kompetens inte utnyttjas på rätt sätt. Det som kostar är att invandrare diskrimineras.
Det finns också i den här diskussionen en allvarlig och vilseledande inskränkning när man enbart talar om offentlig sektor. Invandrarna utgör idag ett mycket stort ”underproletariat” som utnyttjas grovt av arbetsköparna. Resultatet av invandrarnas slit syns inte någon redovisning, men utgör naturligtvis en grund för många svenskars välfärd. Det som syns i statistiken är däremot invandrarnas skatteinbetalningar, vilka självfallet påverkas av deras låga löner. Det är mycket märkligt att prata om ”kostnad” för en som i själva verket är underbetald.

Smulorna från den rike mannens bord

Alliansregeringen lär ha rekord i snabb impopularitet. Deras försök att bättra på sitt anseende genom att dela ut allmosor den senaste tiden verkar inte ha fallit väl ut.
Pensionärer och pensionärsorganisationer är inte imponerade av regeringens ”generositet” som innebär att pensionerna höjs med i snitt 69 kr i månaden och de allra fattigaste pensionärerna får tvåhundra mer per månad. De överöser regeringen med välförtjänt ilska och ser de ynkliga påslagen som rena hånet. Pensionärerna fick orättvist stå tillbaka under Göran Perssons ökända ”sanering” av statsfinanserna, nu straffas de ytterligare genom att särbehandlas och tvingas betala högre skatt än andra genom att inte få del av det s k jobbavdraget..
Regeringens ”satsning” på psykvården möts inte heller av någon entusiasm. ”Regeringens utlovade jättesatsning på psykiatrin ska tas med en stor nypa salt”, säger även regionrådet Jerker Swanstein (m) i Skånskan idag. Folk ute i vården tror inte heller att denna tillfälliga, treåriga, åtgärd gör någon skillnad.
Alliansregeringens cyniska överklasspolitik genomskådas. Miljarderna har rullat till de allra mest förmögna i landet genom sänkta inkomstskatter, avskaffad förmögenhetsskatt och sänkt fastighetsskatt. Nu delar man ut smulor från det stora statliga överskottet på 163 miljarder. Det imponerar naturligtvis inte.
Genomskådad är också utbildningsminister Jan Björklund som ljugit om tillståndet i den svenska skolan. Jag som själv jobbar i skolan har aldrig känt igen mig i Björklunds bild. Nu är det också bevisat att han förvrängt och feltolkat den tillgängliga statistiken. Den som vill ta del av Sveriges Radios utmärkta granskning av Björklunds uttalanden hittar den på deras hemsida. Chefredaktören på Lärarnas tidning (se "chefredaktören har ordet") dömer i senaste numret totalt ut både Björklunds svartmålning och de åtgärder han nu ordinerar för skolan.
Så kan vi slutligen konstatera att ungdomsarbetslösheten nu ökat med ca 15 000 sedan alliansregeringen tillträdde. Allt enligt Statistiska Centralbyråns senaste siffror. Hur var det nu? Var det inte ”arbetslinjen” som skulle gälla enligt borgarna? Det hävdas att den ökade arbetslösheten ”beror” på större ungdomskullar. Det gör det naturligtvis inte alls. Att dessa ungdomar nu finns kan inte komma som någon överraskning precis. Det är självklart avsaknaden av en ekonomisk politik med framhållning som saknas.

En bro för mycket

I dagens Sydsvenskan kan vi läsa om att avtalet om en motorvägs- och järnvägsbro mellan Danmark och Tyskland nu är undertecknat. Bron över Fehmarn Bält blir den tredje stora bron (efter Stora Bält-bron och Öresundsbron) i det storfinansprojekt som ska göra Danmark till ett effektivt transitland och förverkliga supermotorvägen från Oslo till Hamburg.
Det var näringslivsspetsarna i Europa som 1987 bildade Roundtable of European Industrialist med Per G Gyllenhammar som ordförande och arbetade fram rapporten Missing Links med krav på bl a en rad motorvägssatsningar i Europa, däribland de danska broarna, för att förverkliga sin vision om de ständigt rullande lagren på vägarna.
Vi kan idag konstatera att de varit framgångsrika i sitt lobbyarbete. Havsforskarna var motståndare till Öresundsbron, den dåvarande svenska miljödomstolen, Koncessionsnämnden för miljöskydd sa nej till bron och dåvarande miljöministern Olof Johansson avgick i protest när regeringen Bildt ändå tog beslutet om bron.
Motorvägsbroarna över Stora Bält och Öresund har lett till en kraftig ökning av trafikarbetet i regionen. Ytterligare förstärkning av denna negativa trend kommer naturligtvis att ske om Fehmarn Bält-bron, som beräknas kosta minst 33 miljarder danska kronor, förverkligas. Ett redan tidigare ohållbart transportsystem utvecklas ytterligare in i återvändsgränden.
Med den situation och de stora utmaningar som mänskligheten idag står inför förefaller de politiskt ansvariga leva i en helt egen värld. Det som hänt och händer på transportområdet i södra Sverige, Danmark och norra Tyskland går rakt på tvärs mot allt sunt förnuft och all kunskap vi idag har om miljö och klimat. Det är snäva och kortsiktiga kapitalintressen som fullständigt kidnappat beslutsfattarna och lett till total kortslutning i tankebanorna.
I stället för dessa gigantiska satsningar på motorvägar borde vi ägna våra ansträngningar åt att både föra över gods från väg till järnväg och sjöfart, men också, och kanske framför allt, fundera på hur vi ska kunna minska på transportarbetet. Det kan inte vara rimligt att varken människor eller varor ska behöva transporteras på det vanvettiga sätt som sker idag. Men kapitalismen vet ingen annan logik. Den verkar inte kunna bromsa eller stoppa sin allt mer växande hunger efter och förbrukning av ändliga naturtillgångar.

Riktigt dåligt, TCO!

Stressad på jobbet och svårt att hinna med? Hyr dig ett hembiträde! Har du en partner som inte vill hjälpa till hemma? Betala en städerska istället! TCO vill att detta ska bli möjligt genom att staten går in och subventionerar hushållstjänster till nittio procent. 15-20 miljarder räknar man med att förslaget kan kosta. Då skulle ett hushåll kunna köpa hjälp i hemmet 2-3 timmar i veckan för 150 kronor.
Ett riktigt dåligt förslag, tycker jag. Som dels inte går till botten med det som är sjukt i samhället, dels skapar nya orättvisor. 150 kr i veckan gör dock 600 i månaden. Det är inte alla ensamma mammor eller pappor eller lågavlönade som har de marginalerna. 15-20 miljarder är mycket pengar som kunde göra betydligt större nytta som förstärkning av den urholkade välfärden och skapa riktiga jobb i offentlig sektor.
Varför ska vi dessutom återskapa relationen herrskap-tjänstefolk? Låt detta tillhöra det förgångna. Familjer i den s k karriären får faktiskt lösa sitt berömda livspussel på annat sätt än genom att lågavlönade kvinnor och invandrare ska plocka upp deras skit. Vad ger det för signaler till barn som får växa upp under sådana förhållanden?
TCO:s förslag är riktigt dåligt för att det helt undviker att ställa några kritiska frågor om hur det står till i vårt samhälle, om hur vi mår och hur det är ställt med jämställdheten. Det är ett lappande och lagande på något som gått snett istället för att kräva förändringar till det bättre. Det är grundproblemen som vi måste ta itu med.
Ett sådant problem är att folk pressas för hårt på sina jobb och att vi jobbar för mycket. Här har facken en uppgift att bita i. Under många år har facket istället spelat med i karusellen med ökade krav och individuella löner. Jag anser dessutom att vi alla vore betjänta av en generell arbetstidsförkortning, inte bara småbarnsföräldrar utan alla. Hela vårt samhälle skulle må bra av att slå av på den uppskruvade takten och att sätta livskvalité före den nuvarande hetsjakten som egentligen bara leder till…ja, vad? Vem tackar oss när vi ligger på dödsbädden för att vi varit små duktiga och aldrig ifrågasättande kuggar i kapitalets allt mer hostande och frustande race mot avgrunden?

Snart händer stora saker i Malmö

Jag syftar på ESF, European Social Forum, som snart kommer till Malmö. Nej, jag menar inte de kravaller som oppositionsrådet Anja Sonesson (m) befarar ska bryta ut. Hon säger idag i Skånska Dagbladet att forumet ”så uppenbart riskerar att bryta ut i kaos i Malmö” och hon vill ta bort de 2,5 miljoner som kommunen ger i stöd åt arrangemanget.
När tiotusentals människor kommer för att diskutera vår gemensamma framtid, social rättvisa, välfärd och hållbar utveckling så uppfattas detta naturligtvis som en provokation av det nuvarande samhällets försvarare eftersom det tydliggör kapitalismens tillkortakommanden.
Därför kan inte heller överklasstidningen Sydsvenskan låta bli att idag spekulera i tråkigheter för ESF. ”Gatustrider hotar störa Malmös protestmöte” är rubriken på deras artikel. Naturligtvis är det här mest trams. Visst, ingen kan garantera att det inte uppstår bråk någonstans i periferin, men om bara polisen agerar på ett vettigt sätt (till skillnad från i Göteborg 2001) så minskar den risken dramatiskt.
ESF kommer att bli en lugn, trevlig, utvecklande och lärorik sammankomst, manifestation och folkfest. Invigningen blir på onsdagen den 17 september kl 18 (kulturaktiviteter tjuvstartar redan klockan tolv). Under forumdagarna 17-21 september kommer aktiviteter att pågå från 9.30-21.00 torsdag-fredag och 9.30-12.30 lördag-söndag.
Programmet innehåller 250 seminarier, workshops och debatter. Välfärd, social rättvisa och klimatet står i centrum. Dessutom kommer det att finnas över 400 kulturaktiviteter (konserter, filmer, teaterföreställningar och utställningar). Närmare 800 organisationer från Europa och över hela världen har hittills anmält sitt intresse. Man förväntar sig att uppåt tjugotusen människor kommer till Malmö.
På lördagen blir det den stora demonstrationen eller paraden. Den utgår från Rosengård, går in mot stan, genom Möllevången och centrum och avslutas på Tallriken i Pildammsparken med en stor folkfest. På söndagen avslutas forumet med diskussioner och presentationer av de nya initiativ, kampanjer och resultat som fötts under forumdagarna.
Det här blir något att se fram mot. Mer information på svenska, engelska och franska finns på

http://www.esf2008.org/

Vart tar skattepengarna vägen?

Kommunala skattepengar i Lund, som går till privata vårdbolaget Attendo Cares vinster, flyter obeskattade utomlands till skatteparadiset Jersey i engelska kanalen. Upphandlings- och privatiseringskarusellen har nu nått sådana höjder att man utan överdrift kan prata om rena svindlerier.
Attendo Care tar nu över ytterligare kommunala verksamheter. Sedan tidigare driver man äldreboenden, på ett sätt som fått mycket kritik, och nu utvidgar man sen 1 sept till fem LSS-boenden (service och stöd åt funktionshindrade). Det Danderydbaserade Attendo Care ägs av ett företag i Luxemburg, vilket i sin tur ägs av riskkapitalfonder på den skattebefriade ön Jersey i engelska kanalen.
Det här innebär, enligt skatteverket, att Attendo Cares vinster kan flyttas obeskattade från Sverige till Jersey. På så vis skaffar man sig naturligtvis också en ekonomisk fördel i konkurrensen för att vinna upphandlingar i kommunerna. Den moderate ordföranden i Lunds vård- och omsorgsnämnd, Lars Johansson, svarar på en direkt fråga i Skånska Dagbladet 30 augusti: ”Det gör ingen skillnad. Vi kan inte ta hänsyn till sådant”.
Det ligger naturligtvis mycket pengar i detta. Den privata s k marknaden gnuggar händerna över utsikterna att få ta över allt mer av våra gemensamma tillgångar. Redan har kommunerna blivit en god mjölkkossa för privata intressen. En snabb titt på listan över Malmös hundra största företag ger vid handen att de privata företag som lever av kommunala pengar har klättrat allt högre.
På andra plats hittar vi ISS FACILITY SERVICES AB med 1 475 anställda.
På fjärde plats kommer FÖRENADE SERVICE I SVERIGE AB med 825 anställda.
(de är de bl a de här två som tagit över ”lokalvården” och sett till att städningen i t ex skolorna försämrats – det vet jag av egen erfarenhet)
På nionde plats finns MANPOWER AB med 575 anställda (uthyrning av personal, vilket leder till fördyrade omkostnader i bl a vården)
På tiondeplatsen finner vi så ATTENDO CARE som specialiserat sig på vården.
Längre ner på listan hittar vi ytterligare ett antal företag som bl a sysslar med lokalvård och busstrafik. Sammantaget blir det en hel del kommunala medel som strömmar ut i privata fickor. Vinster som kunde ha använts för att förbättra kvalitén på den kommunala och regionala servicen.
Detta är dock en alldeles för lukrativ verksamhet för att kapitalisterna ska kunna undgå att lockas av den. Och öppnandet av nya marknader på den gemensamma sektorns bekostnad hägrar. Nu förbereder alliansregeringen en ny lag som ska ge tillgång till vårdmarknader för flera hundra miljarder kronor. En tvångslag som innebär att landstingen måste öppnas för de stora vårdbolagen och primärvården tas över av privata aktörer finansierade av skattemedel.