Turkiet kom till Malmö

Idag besökte jag ett öppet diskussionsmöte arrangerat av Socialistiska partiet i Malmö. En punkt på programmet var en kvinnlig turkisk kamrat som berättade om situationen i sitt hemland. Hon är här som tillfällig gäststuderande på Malmö högskola. Det var ett intressant föredrag och hon fick många frågor från publiken. Plötsligt ramlade Turkiet ner i mitt Malmö, ett land som vi ofta vet rätt lite om kom en aning närmare.
Utifrån mina intryck av mötet och även en titt på svenska utrikesdepartementets rapport om mänskliga rättigheter i Turkiet skrev jag ner följande:
Läget vad gäller mänskliga rättigheter är fortfarande dåligt i Turkiet. Visserligen har landets regering skrivit under internationella konventioner och även reviderat en rad lagar, men efterlevnaden är det sämre beställt med. Förekomst av tortyr rapporteras fortfarande till mänskliga rättighetsorganisationer. Godtyckliga frihetsberövanden förekommer, särskilt när man kan hänvisa till misstanke om terrorism. Den reviderade polislagstiftningen ger polis och säkerhetsstyrkor utökade befogenheter utanför rättslig kontroll.
Det är också mycket svårt att få poliser som ägnat sig åt tortyr dömda för sina brott. Domare är immuna mot åtal. Många domare och åklagare motarbetar reformerna på lagstiftningens område. Enligt en undersökning ansåg 51 procent av åklagare och domare att mänskliga rättigheter kan hota statens säkerhet.
Enligt konstitutionen råder formellt yttrandefrihet, men det finns stort utrymme för undantag och tolkningar. Det gäller t ex paragraf 301 om ”förolämpning mot turkiskhet” som används för att sätta dit personer som har kritiska synpunkter på armeniska eller kurdiska frågor eller för att tysta journalister som ifrågasätter militären.
Demonstrationer får endast förbjudas om det föreligger fara för brott. Det har inte hindrat polis och säkerhetsstyrkor att med stort våld slå ner arbetarnas första maj-demonstrationer på flera håll de senaste åren. Religionsfriheten respekteras dåligt och intoleransen mot personer som är ”annorlunda” har ökat.
Fackföreningars rättigheter respekteras dåligt, särskilt av privata arbetsgivare. Trots stark ekonomisk tillväxt lever en stor del av befolkningen i fattigdom. Kvinnor är klart underrepresenterade i politiken och arbetslivet. Läskunnigheten är lägre och våld mot kvinnor är ett omfattande problem. Trots många löften om förändring lever tio miljoner kurder i sydöstra delen av landet under svåra förhållanden och diskriminering.
Det är ingen vacker bild som växer fram när man granskar förhållanden i Turkiet. Dock har detta lands överklass, i nära samarbete med USA, sett till att man har den näst starkaste krigsmakten inom Nato.
För att göra det svårare för oppositionen att få inflytande har man en spärr på tio procent av rösterna för att kunna bli representerad i parlamentet. Detta parlament domineras idag av nyliberala, konservativa och nationalistiska partier. Jag inser ju att jag, i likhet med de flesta svenskar, känner till de turkiska förhållandena dåligt. Många av oss har väl hört om det osmanska riket som föll samman efter första världskriget och att under tjugotalet reste sig det moderna Turkiet ur spillrorna under ledning av Kemal Ataturk som skapade en sekulariserad stat.
Som jag förstått det hela så varade Ataturks stränga åtskillnad mellan stat och religion inte så länge. Turkiets sekularism lär vara överdriven. Å andra sidan överdrivs ofta det nuvarande regeringspartiets, AKP:s, islamism. De lär mera motsvara konservativa kristdemokratiska partier i västeuropa. Detta parti fick i senaste valet 46 procent av rösterna. Ett annat parti, som värnar den bestående ordningen är CHP, det socialdemokratiska partiet, som anses stå nära den mäktiga militären. De har ca 20 procent av rösterna. Ett tredje parti är det extremnationalistiska MHP som fick 14 procent.
Vänstern är svag. Den höga spärren till parlamentet har gjort att man ställt upp som oberoende kandidater. På så vis har ÖDP, Freedom and Solidarity Party, lyckats ta sig in genom ett samarbete mellan olika vänsterriktningar. Socialistiska Partiets turkiska kamrater ingår i ÖDP.

Vad står Barack Obama för?

Stor propagandaapparat, välregisserade föreställningar, stora och vackra ord, God bless America, Obamas fru och döttrar och snyft… Hur orienterar man sig i allt detta känsloladdade trams? Det finns naturligtvis någonting i det amerikanska samhället som bär fram det här, även om många av de fattiga kanske inte bryr sig. Men vad är det?
Är det bra att en färgad man kan bli nominerad som presidentkandidat? Självklart, det visar att någon social förändring ägt rum i USA. Det känns dock som om detta sker många årtionden för sent. Jag minns att jag redan som ung tonåring i början av sextiotalet, innan jag blivit politiskt medveten, upplevde det som mycket märkligt att det förekom en omfattande och djupt rotad diskriminering av de svarta i USA. Det var den första sprickan i den USA-bild jag vuxit upp med.
Men rasismen lever fortfarande i det amerikanska samhället. Och den kan bli Obamas fall, det är för tidigt att räkna ut McCain. Dock finns det nu en djup längtan efter förändring. I massmedia talas det ofta om den stora amerikanska ”medelklassens” betydelse i detta sammanhang. I detta begrepp klumpar man samman många olika grupper; relativt välbeställda delar av den traditionella arbetarklassen, bönder, tjänstemän, akademiker, byråkrater, små och medelstora företagare osv.
Självklart finns det ett stort missnöje, inte bara bland de fattiga utan också i denna s k ”medelklass”. George W Bush har nått vägs ände och många känner att landet letts in i en återvändsgränd där de styrande inte förmår svara upp mot tidens krav. Ett hopplöst krig i Irak, lögner som visat sig ha korta ben, en ekonomi som är på nedgång, människor som tvingas lämna sina villor för hemlöshet, inkompetens i hantering av miljökatastrofer som Katrina och gynnande av privata särintressen bland rika finans- och företagskretsar och mycket annat är det som byggt upp längtan efter en förändring.
Det är den längtan som Obama rider på och många hoppas att han ska bli förlösaren som tar USA ur skiten. Det är inte bara folk i ”medelklassen” som inser att en förändring är nödvändig, det gör också delar av det verkliga toppskiktet. Då syftar jag på den samhällsklass som har den verkliga makten i USA, den lilla, men mäktiga, amerikanska borgarklassen som kontrollerar storföretagen och bankerna.
I detta toppskikt råder naturligtvis en djup ideologisk och politisk enighet om att försvara det kapitalistiska systemet, fåtalsväldet och de ”amerikanska värdena”. Men de är inte alltid överens om vilka de bästa metoderna och den bästa politiska taktiken är för att värna deras fortsatta herravälde. Min bild är att många kapitalister inom krigs- och oljeindustrin stödjer det som Bush står för, medan andra anser att det är dags för en man som Obama. Hur som helst kan ingen som ställer upp i presidentvalet klara sig utan ekonomisk uppbackning från starka kapitalgrupper.
I USA har vi det förhållandet, till skillnad från många andra kapitalistiska länder, att det politiska systemet helt domineras av två partier som båda representerar borgarklassen, om än olika fraktioner av borgarklassen. Det finns två högerpartier, men övriga samhällsklasser har inga egna partier utan tvingas fungera som supportrar åt den ena eller andra kandidaten som sen ska förtrycka dem. Är det konstigt att hälften av de amerikanska väljarna inte använder sin rösträtt? Det amerikanska valsystemet byggdes från början upp med det uttalade syftet att förhindra, försvåra och fördröja politisk opposition att slå igenom i valresultaten.
Den amerikanska arbetarklassen skulle naturligtvis behöva ett eget politiskt parti. I avsaknad av ett sådant, vad finns att hoppas av Obama? Vad kommer att hända i inrikespolitiken? Kommer alla amerikaner nu att få en allmän sjukförsäkring? Det var ju detta som Hillary Clinton förespråkade, men Obama har hittills inte gett något sådant löfte.
Precis som Bush lovar Barack Obama att bryta USA:s beroende av oljan från Mellanöstern inom tio år. Frågan är hur det ska gå till? Ska den uttalade satsningen på förnyelsebart bli en fortsättning på den påbörjade linjen att förvandla mat till bränslen? Benny Åsman granskar på sin blogg Obamas löfte att bryta det utländska oljeberoendet och visar att det rör sig om relativt små belopp som kommer att satsas på förnyelsebart. Obamas lösning består av tre delar: för det första intensifierat sökande efter olja och gas längs Amerikas kust, för andra inriktning på ”ren” kolkraft och för det tredje utveckling av den amerikanska kärnkraften. Det här känns inte precis som en framgångsväg. Enligt Åsman fanns inte ett ord om behovet av ett nytt transportsystem i Obamas tal i Denver.
Kan man hoppas på att Obama kommer att ändra amerikansk utrikespolitik? Han har varit emot Irakkriget, men det återstår att se vad han menar med löftet att avsluta det kriget. Istället vill han satsa mera på ett annat krig, nämligen det i Afghanistan. Han kommer också att fortsätta det amerikanska stödet till Israel. En del kommer att bli annorlunda, men någon grundläggande förändring kommer inte att äga rum om Barack Obama skulle blir president. Det kan man lugnt konstatera.

Klimataktion bildat i Malmö

I söndags besökte jag Klimataktions konstituerande möte på Garaget i Malmö. Det var en uppmuntrande sammankomst. Ett tjugofemtal personer, varav de flesta unga människor, slöt upp, en styrelse valdes, en verksamhetsplan antogs och några aktivitetsgrupper bildades. Man har ställt sig den ambitiösa, men nödvändiga, uppgiften att bygga upp en folkrörelse för klimatet och för ett fossilbränslefritt samhälle. Det var i maj som riksorganisationen Klimataktion bildades i Stockholm. Man antog en plattform som inleds så här:

"Den globala uppvärmningen går fortare än de flesta trott. Redan nu plågas stora delar av världen av ett klimat som gått ur led, med svår torka, extrema översvämningar och våldsamma orkaner. I första hand är det världens fattiga som drabbas.
Hittills har jordens ekosystem mildrat effekterna av människans utsläpp genom att ta upp och lagra en stor del. Men deras buffertkapacitet avtar nu snabbt: när haven blir varmare sväljer de mindre koldioxid, vissa markområden börjar släppa ifrån sig koldioxid och de gigantiska metanlagren i Sibirien bedöms vara på väg att öppnas. Sådana processer har kommit igång tidigare än beräknat.
Risken är överhängande för en klimatförändring som skenar.
Ingen tid finns längre att förlora."

Mer information finns att hämta på Klimataktions hemsida.

Sedan dess har det börjat hända saker. Lokalavdelningar av Klimataktion växer nu fram på en lång rad orter från Luleå i norr till Malmö i söder. Det är verkligen att hälsa med glädje. Det är tänkt att Klimataktion ska fungera både som ett nätverk, en paraplyorganisation, för olika föreningar och som en medlemsorganisation för enskilda individer.
En sådan bred rörelse behövs sannerligen om det ska börja hända något på klimatfronten. Inom loppet av några årtionden måste vi ha fasat ut de fossila bränslena (kol, olja, naturgas) om vi ska kunna undvika de s k tiping points som forskarna talar om, dvs de punkter då vi helt mister kontrollen över vad som sker med klimatet och naturen. Inte för naturens skull i första hand, för den överlever alltid på ett eller annat sätt (om än inte i nuvarande skepnad).
Jorden har under sin historia upplevt flera stora katastrofer, även dramatiska klimatförändringar, som medfört att 90 procent av alla levande organismer utplånats. Ändå har livet repat sig så småningom. Dock har detta tagit hundratusentals och miljoner år.
Nu håller den kapitalistiska marknadsekonomin på att driva fram en liknande katastrof. Dess inneboende begär efter ständigt ökande vinster, ständigt ökad förbrukning av ändliga råvaror och dess beroende av den svarta olja som flyter i dess ådror för de naturliga systemen mot ett kritiskt tillstånd. Då kommer naturligtvis också den världsekonomi som vilar på de naturliga systemen att drabbas. För att inte tala om hundratals miljoner människor.

Kapitalismen är ekologiskt blind och dess ekonomiska system saknar varningssignaler när det är fara å färde. När fisken är utrotningshotad stiger priserna och vinsterna kan hållas intakta. När fisken är slut flyttar kapitalet till nya lukrativa områden.
När klimatförändringarna är utom kontroll finns ingenstans att flytta. Naturen kommer att klara sig, men de ekosystem som vi människor är beroende av för vår existens, kommer att ha upphört. Vi kan inte lita på att det kapitalistiska systemets politiska företrädare kommer att fixa det här åt mänskligheten. Den borgerliga ”klimatpolitiken” går i alla länder i varierande grad ut på att förneka eller förminska farorna, att uppskjuta eller vidta otillräckliga åtgärder. När åtgärder ändå genomförs blir det arbetare och småfolk som får bära de tyngsta bördorna. Ändå är det de välbeställda som genom sin slösaktiga livsstil bär ansvaret för de största utsläppen av växthusgaser.
Går det att lösa klimatkrisen? Det är egentligen en ganska dum fråga. För vi har inget val. Men det är heller ingen omöjlighet. Åtminstone inte om man förmår tänka utöver ramarna för det nuvarande samhället. Det krävs en övergång till förnyelsebara energikällor och en effektivisering av energianvändningen.
Därtill kommer det att behövas en omställning av ekonomin. Kapitalismens konsumtionshysteri måste brytas till förmån för en satsning på välfärd och livskvalité. Detta kommer vi inte att få som en skänk från ovan, det kommer att krävas kollektiv kamp underifrån. Det blir en viktig uppgift för den nya organisationen Klimataktion att förankra sig i folkdjupet, att få med sig fackföreningar, invandrarorganisationer och andra föreningar.

Knäck den råa svenska maffian

Så hände det igen. Natten mot lördagen ägde ett nytt attentat rum i det pågående kriget mellan olika maffiagrupper i Malmö. Det var en ren tur att inte helt utomstående människor skadades när en handgranat kastades mot ett hyreshus i Almgården. Granaten var förmodligen avsedd för en kriminell man, men träffade istället strax under fönstret till en grannlägenhet och rev upp ett stort hål i fasaden.

För några dagar sen ägde skottlossning rum på öppen gata mitt inne i Söderkullaområdet i Malmö och i Lund sprängdes en restaurang vid Mårtenstorget. Det är en tidsfråga innan oskyldiga människor drabbas av förlupna kulor eller splitter när de här kriminella gängen gör upp. Speciellt farligt är det när unga pojkar nu hanterar allt tyngre vapen. Svensson skriver bra om detta på sin blogg igår och idag.

Under loppet av bara några år har den organiserade brottslighetens råa gängbildningar expanderat kraftigt i vårt land. Nu rör det sig om flera tusen medlemmar som lever helt eller delvis av utpressning, olaglig indrivning, narkotikaförsäljning m m och som har kopplingar till ekonomisk brottslighet och skum företagsamhet. Polisen verkar tämligen handfallen och som författarna till boken Svensk maffia skriver på sin hemsida så har massmedias intresse avtagit i takt med att gängen och brotten blivit fler.

Den här verksamheten, som innefattar organiserat våld från råbarkade grupper som inte ryggar tillbaka för att allmänheten kan hamna i skottlinjen, kan man utan att överdriva beteckna som en form av terror. Men man kan verkligen fundera kring vilken uppmärksamhet vår regering ägnar åt denna terrorism som vi nu har inpå knutarna jämfört med den internationella politiska terrorismen.

Den senare, för vilken det saknas en verklig hotbild mot Sverige, är regeringen beredd att bekämpa till nästan vilket pris som helst, även om det innebär antagandet av en lag som misstänkliggör och avlyssnar hela svenska folket. När får vi se kraftåtgärder mot den svenska maffian? Om dessa frågor har Håkan Hermansson ett läsvärt inlägg i dagens Skånskan.

Maffiagängen kan man inte handskas med iförd silkesvantar. Det krävs smarta polisiära åtgärder, liksom andra åtgärder för att bryta maffians affärsmöjligheter. Men framför allt krävs det att nyrekryteringen till gängen stoppas. De unga, vilsna grabbarna i ytterområdena, som växer upp under dåliga förhållanden och som nu dras in i ungdomskriminalitet av olika slag är i riskzonen för att rekryteras av den svenska maffian. Då måste den svenska välfärden rustas upp så att alla barn kan få en god start i livet.

Tillbaka på nätet

Råkade ut för ett datorhaveri i veckan, men är nu tillbaka på nätet och redo för nya inlägg. En del tid har förstås också gått åt till att bevaka och njuta av Malmöfestivalen. Lite politisk nytta gjorde jag även när jag tillsammans med ett gäng från Socialistiska partiet delade ut flygblad på festivalen en liten stund dagligen under fem dagar.

Det var en rätt trevlig och uppfriskande upplevelse. Rubriken på flygbladet var "Avgå Reinfeldt", vilket framkallade många spontana reaktioner från folk som passerade och tog emot bladet. "Ja, det är rätt!", "Jag håller med!" eller "Han måste bort!" var kommentarer som man fick höra oavbrutet. En sak var lätt att konstatera, nämligen att det finns oerhört många människor som är urbota förbannade och trötta på den sittande regeringen och önskar dem långt åt pepparn.

Så här löd inledningen på flygbladet:

"Avgå Reinfeldt!

Denna regering är en katastrof som inte kan få vara i ytterligare två år!

Vi svenskar är alldeles för snälla och beskedliga. Vi borde gå ut i protest på gatorna i hundratusental för att tvinga bort den sittande rikemansregeringen.

Regeringen Reinfeldt bedriver klappjakt på sjuka och arbetslösa samtidigt som miljarderna rullar till de rika, långtidsarbetslösheten ökar bland ungdomar liksom det beryktade "utanförskapet".

I region Skåne bedriver alliansen, med hjälp av Miljöpartiet, en våldsam nedrustning av sjukvården. Kaos råder. Akut platsbrist och oändliga väntetider. Varför låter vi detta pågå?

VI BEHÖVER EN SANN ARBETARREGERING"

Ja, det kändes skönt att dela ut ett sådant blad och att få ge uttryck för sina känslor inför den pågående politiska utvecklingen. Det verkade som om många andra människor också hade behov av att uttrycka vad de tycker om den borgerliga regeringen. Och trevligt var det att få mötas i detta behov.

Sen uppstår naturligtvis frågan om vilka alternativen till borgarna är i dagsläget. Som vi också påpekade i flygbladet verkar sossarna inte villiga att återställa vad borgarna ställt till med. Man drar ju sig också till minnes de tolv åren med Göran Persson då klassklyftorna ökade och välfärden rustades ner. Visst finns det skillnader mellan partierna, men hela det politiska etablissemanget har idag i större eller mindre utsträckning enats kring en grundläggande nyliberal syn på hur samhället ska se ut och utvecklas. I botten styrs detta av de mäktiga ekonomiska krafternas behov, det är kapitalet som dikterar villkoren.

Hur är det då med Vänsterpartiet? Jag brukar säga till vänsterpartister, åtminstone här i Malmö, att ni är våra närmaste politiska vänner. Tyvärr verkar Vänsterpartiets ledning så till den grad focuserad på att få sitta i en kommande regering med s och mp att man glömmer bort att arbetare och låginkomsttagare inte får det bättre för att (v) röstar för "mindre onda" alternativ.

Jag skulle vilja se en helt annan politik som inte förhandlar bort vanligt folks intressen. Vi socialister har absolut inget emot samarbete med varken vänsterpartister eller socialdemokrater, men då måste detta ske utifrån en rejäl brytning med nyliberal politik och ta fasta på reella förbättringar i välfärd, livskvalité och miljö. Sönderfallet i arbetarrörelsen har gått långt och uppgiften nu är att bygga upp arbetarrörelsen på nytt.

Skolstart 2: Låga betyg ska sporra

Förväntansfulla sex- och sjuåringar med tindrande ögon. Sydsvenskan har ett reportage från Bäckagårdsskolan i Malmö som blivit ombyggd och utbyggd efter fyra och ett halvt års väntan. Det är positivt att det händer något någonstans. Alltför många lokaler och skolgårdar är gamla och nedslitna och behöver åtgärdas.
Förväntansfulla barn fulla av tilltro till sin egen förmåga. ”Det ska vi snart ta ur dom”, verkar vara tanken bakom de ”reformer” som nu kommer inom skolan. Redan några veckor in på första terminen i årskurs ett ska det skrivas ”betygsliknande skriftliga omdömen” om samtliga elever i samtliga ämnen. Det har utbildningsminister Jan Björklund (fp) sett till. Trots att det saknas vetenskapliga belägg för att betyg hjälper ”svaga” elever. Låga betyg sporrar inte elever att prestera bättre, det trycker istället ner dem.
Sen kan man fundera kring vad de nya ”betygsliknande skriftliga omdömena” i alla ämnen egentligen kommer att mäta och vad de får för inverkan på kunskapssyn, människosyn och pedagogik. Den nu förda borgerliga skolpolitiken som bland annat består av ökad och tidigare kontroll av eleverna, verkar bygga på den felaktiga föreställningen att det är lågstadielärarnas fel att elever inte lär sig tillräckligt. För min del tror jag att de verkliga problemen består i för stora klasser och för stor arbetsbelastning på pedagoger och andra vuxna i skolan..
Under de omständigheter som många lärare jobbar idag har de inte en chans att uppmärksamma alla elever så mycket som skulle behövas. Kommunernas nedrustning av och sparande på skolan, liksom införandet av ett parallellt privat skolsystem, har slagit sönder den enhetliga och likvärdiga svenska grundskolan. Vi är allt mera på väg mot ett delat skolsystem med en gräddfil för de bättre ställda och en usel kommunal skola för vanligt folk.

.

Skolstart 1: Syndabockarna

Igår söndag sände svt dokumentären ”Syndabockarna” i repris. Det är ett program som är väl värt att se och begrunda. Finns att se på nätet. Det handlar om de tjugo utpekade ”rötäggen” på Hermodsdalsskolan i Malmö.
Bakgrunden är följande. Våren 2006 beslöt stadsdelsfullmäktige i Fosie i stor politisk enighet att stänga högstadiet på Hermodsdalsskolan. Motiveringen var bråk och skadegörelse. Alla politiska partiers representanter i fullmäktige, utom folkpartiets, stod bakom beslutet. Beslutet togs trots stora protester från skolledning, personal, elever och föräldrar i Hermodsdal. Och även från många andra inom skolans värld, jag samlade själv in över sjuttio namn på en protestlista bland personalen på skolan där jag arbetar.
Många framhöll då att ett helt högstadium med flera hundra elever straffades för en liten klicks gärningar och en hel stadsdel stämplades som oduglig att kunna ha en egen högstadieskola. Folkpartiets representanter, såväl på det lokala planet som på riksplanet, uppträdde taktiskt och demagogiskt i den uppkomna situationen.
Inte minst nuvarande utbildningsminister Jan Björklund tog tillfället i akt att attackera den socialdemokratiska skolpolitiken. Han fördömde nedläggningsbeslutet men tog händelserna vid Hermodsdalsskolan som intäkt för att det varit för mycket flum i skolan och att nu krävdes det ”hårdare tag”. De var de tjugo ”rötäggen” som det måste visas handlingskraft mot, krävde folkpartiet.
Men när vi sen för första gången fick stifta bekantskap med de s k rötäggen i programmet ”Syndabockarna” visade det sig att de här pojkarna hela sitt liv varit föremål för betydligt hårdare tag än vad Björklund kunnat tänka sig. Våld, aga och grov misshandel var vad de hade växt upp med och var vana vid hemifrån. De var i skolan de tog ut sin frustration, hemma vågade inte annat än lyda, i skolan där man inte fick stryk kunde de göra som de ville. Programmet blev ytterligare en påminnelse om att verkligheten inte alltid går att pressa in i de snabba enkla ”lösningarna” som presenteras från olika ”quick-fix”-politiker.
Ett helt högstadium och en hel stadsdel blev stigmatiserade, utpekade som avvikande och sämre för att stadsdelspolitikerna skulle framstå som ”handlingskraftiga”. Det har inte löst några problem, några har sopats under mattan och nya har skapats. Syndabockarna har heller inte blivit hjälpta, vad de behöver är inte Björklunds ris utan kärlek, dvs en skola och ett samhälle som kan se och höra dem och deras föräldrar.

Malmöfestivalen är en härlig tillställning

Malmöfestivalen är verkligen en folklig festival. Under festivalveckan drar folk i tiotusental från ytterområdena in till centrum för att umgås och njuta av maträtter från hela världen och ett stort, fullständigt gratis, utbud av duktiga artister och musiker. Plus ett myller av möjligheter för ideella föreningar att presentera sig och för ungdomar att prova på aktiviteter.

Det vilar en internationell atmosfär över festivalen, här hörs språk från alla världen hörn och glada och vänliga människor avspeglar stans mosaik av mångkultur. Det blir en god och avslappnad start efter semestrar och sommarlov. Det måste svida i skinnet på rasister och främlingsfientliga att Malmö alltmer för karaktären av en global smältdegel där så olika människor hittar det vi har gemensamt.

Trettiosju procent av befolkningen i Malmö har vad som i statistiken kallas för "utländsk bakgrund". Med det menas antingen att man är född i utlandet (28 procent) eller att båda ens föräldrar är födda i utlandet (9 procent). Skulle vi lägga till även de som har bara en förälder född i utlandet så blir naturligtvis andelen än högre. Det har jag ingen siffra på. Kanske är det så att uppåt hälften av Malmös befolkning är född utomlands eller har en eller två föräldrar som är det.

Skulle alla dessa människor vara en "börda" eller utgöra en "kostnad" för landet? Det är ju påståenden av den typen som brukar komma från Sverigedemokraterna. Skribenten Tony Johansson hade 11 augusti ett signerat inlägg i Skånskan som polemiserade mot den sortens argument. I lördags, den 16 augusti, kom ett debattinlägg från Christer Persson i samma tidning (som det tyvärr inte finns någon länk till). Han visade, med siffror från Statistiska Centralbyrån att hushåll med alla vuxna födda utomlands i genomsnitt betalar mer i skatt än vad de får ut i olika former av ersättningar och stöd.

Vi ska återkomma till dessa viktiga frågor. Det är naturligtvis annat än invandrare och flyktingar som gjort att välfärden försämrats och klassklyftorna växt i Sverige. Nu ska vi dock först fortsätta att njuta av den mångkulturella festivalen.

Avspänning bättre än konfrontation

Det är mycket spekulerande kring den ryska truppreträtten från Georgien. Jag tycker inte det är en så viktig fråga (även om Ryssland självfallet ska ut ur Georgien), huvudsaken är att det skrivits på ett avtal om vapenvila. Tyvärr fortsätter USA och dess allierade med en konfrontationspolitik som bara riskerar att öka spänningarna. För några dagar sen träffade USA och Polen en överenskommelse om att placera ut delar av USA:s robotsköld på polsk mark och nu öppnar Ukraina för "robotsamarbete". President Bush har slagit fast att Abchazien och Sydossetien är delar av Georgien och vill därmed fastställa de gränser som drogs upp av Josef Stalin. Det kommer inte att ske. Abchazier och sydosseter kommer aldrig att underkasta sig Georgien. De har i praktiken sen början av 90-talet brutit sig ur. Efter Saakashvilis angrepp mot Tschinvali är det helt kört. Någon återförening är inte möjlig.

Det innebär inte att jag ställer mig på Rysslands sida. Ryssland är idag ett kapitalistiskt land med egna nationalistiska intressen och motiv. Dess handlande i Tjetjenien visar hur man kan behandla sina egna minoritetsfolk. I Kaukasus handlar konflikterna om stormakterna USA:s och Rysslands intressesfärer och i detta spel utnyttjas olika folk och motsättningar mellan folkslag som det passar imperialisterna. Dock är det viktigt att vi avslöjar det spel som sker, inte bara på ryska sidan utan också på den s k västsidan. Det blir alltid vanligt folk som på ett eller annat sätt får betala för konfrontationspolitik med militära upprustningar, sämre välfärd, död, elände och flyktingskap.

Varför har Kosovo rätt till självständighet men inte Abchazien och Sydossetien?

Vilken bild av händelserna i Kaukasus är det som har dominerat svensk massmedia under dessa dagar? För min del känns det som om den gamla rysskräcken, odlad av den svenska stormakts- och krigaradeln under århundraden, övertagen av den nuvarande borgarklassen och påspädd av 1900-talets långvariga kommunisträdsla samt kalla krigsandan, fick en kortvarig uppflammande renässans.
Nu har det hela lagt sig igen, åtminstone för tillfället, för det finns inte så mycket mer att krama ur. Men under några dygn förpassades vissa delar av sammanhangen långt bak i skymundan medan fram trädde bilden av den hemska ryska björnen som nu vaknat till liv på nytt, beredd att kasta sig över och sluka inte bara Georgien, utan Ukraina, de baltiska staterna och, vem vet, om vi inte snabbt rustar oss, även lilla Sverige. I en aldrig sinande ström från enbart den ena sidan pumpades det på med rapporter, reportage, intervjuer, bilder från demonstrationer osv.
En sak som helt försvann ur både blickfånget och många av reportrarnas och kommentatorernas synfält var de helt uppenbara parallellerna med fallet Kosovo. Det är inte länge sen det ansågs helt i sin ordning att Nato bombade Jugoslavien för att kosovoalbanerna skulle kunna bryta sig ur. Då flödade reportagen och inslagen från Kosovo för att vi skulle kunna leva oss in i deras situation. Var blev nu abchazierna och sydosseterna av? Varför fick vi aldrig möta dessa folk i massmedia?
I fokus stod Georgiens president, Saakasjvili, som en slags David som slogs mot Goliat. Fast här åkte David på en rejäl nit. Föll på eget grepp kan man säga. För vad hade han gjort? Även om mycket är oklart i händelseutvecklingen så verkar alla överens om en sak, Saakasjvili lät bombardera Sydossetiens huvudstad Tschinvali. Det skriver till och med Carl Bildt på sin blogg.
Det var därför som ryssarna slog till. Klart att de gjorde, annars hade de varit dumma. Ryssland är ingen hjälte på vit springare med ädla syften att rädda förtryckta folk. De har egna intressen att tillvarata. Självklart är de inte glada för att ett grannland rustar upp sig med amerikansk hjälp och har en president som pratar om att han vill gå med i en stor och aggressiv militärpakt, Nato. Nu fick de en chans att försvaga Saakasjvili.
Men sydosseterna och abchazierna har också egna rättigheter och intressen. I femton år har de nu i praktiken existerat som självständiga utbrytarstater. De känner sig förtryckta av georgierna och har fått gjuta blod för att få sin frihet. Saakasjvili har förklarat att han tänker tvinga dem tillbaka. Varför har Kosovo rätt till självständighet men inte Abchazien och Sydossetien?

Gå till grunden med ungdomsrånen!

Under loppet av några dagar har fyra personer blivit rånade i området kring Ögårdsparken på Almgården, läser jag i Sydsvenskan idag. Det här är ju för jävligt av mer än en anledning. För det första är det en traumatisk upplevelse för de människor som blir rånade. Sånt ska inte behöva hända i ett väl fungerande samhälle där vi tar hand om varandra. Risken är väl tyvärr rätt stor att en del människor i just Almgården kommer att dra fel slutsatser av de här händelserna, slutsatser som leder rakt in i den destruktiva spiralen.
I förra kommunvalet röstade 23 procent av väljarna i Almgården på Sverigedemokraterna. En viktig anledning för många lär ha varit de då ökande ungdomsrånen och annan kriminalitet i Malmö. År 2005 nådde ungdomsrånen i Malmö en topp med över 900 rån. Sen dess har antalet minskat genom ökade polisinsatser och ökat samarbete mellan polis och sociala myndigheter. Men fortfarande är siffrorna höga, under de första 24 veckorna av 2008 begicks 270 ungdomsrån.
Vad värre är – de bakomliggande orsakerna finns kvar. Tyvärr lyser dessa orsaker till ungdomskriminalitet oftast med sin frånvaro i den allmänna debatten. Vilka är då anledningarna till att barn och ungdomar blir kriminella? Ja, eftersom ingen föds kriminell så måste orsakerna sökas i de ungas uppväxt och omgivning. Forskarna är överens om att det finns ett antal riskfaktorer som spelar stor roll:
- fattiga uppväxtförhållanden, ekonomisk stress
- många barn, trångboddhet
- låg samhällsstatus
- förälder med kriminalitet
- drogproblem i familjen
- konflikter i familjen
- föräldrar med psykiska problem, depressioner
- misshandel, oseddhet
- misslyckad skolgång
- skilsmässor
- placering på institution/fosterhem
Barn som växer upp med bara en av faktorerna löper ingen större risk, men när de läggs till varandra mångfaldigas risken. I vissa områden i Malmö finns det gott om sådana riskfaktorer. Var tredje barn i Malmö lever fattigt, enligt Rädda Barnens fattigdomsindex. Värst drabbade är flickor och pojkar i Fosie, Rosengård och Södra Innerstaden. I flera av dessa områden är också trångboddheten stor, där finns många med traumatiska krigsupplevelser osv.
Den allmänna politiska utvecklingen i Sverige de senaste femton-tjugo åren spelar också en stor roll. Den nyliberala inriktningen med nedskärningar inom offentlig sektor, skola, psykvård, socialtjänst m m har skapat en större utsatthet för många människor. Det gäller att se sammanhangen om man vill förstå vad som händer. Därför gäller det också att bryta med nyliberalismen och kämpa för ett mera solidariskt samhälle om vi vill komma åt brottsligheten.

Hårda slag mot sjukvården i Skåne

I dagens Sydsvenskan finns en stort uppslagen intervju med Jerker Swanstein, moderat ordförande i regionstyrelsen. Den handlar till större delen om sjukvården och ger tyvärr inga som helst förhoppningar om att den tråkiga trenden kommer att brytas. Det råder kaos på många håll inom den skånska vården.
”Larmrapporterna från sjukvården har duggat tätt i sommar. Akut platsbrist och oändliga väntetider har plågat såväl patienter som personal”, skriver Gunilla Andersson från Nätverket för gemensam välvärd i ett pressmeddelande.
Det är jättelika nedskärningar på hundratals miljoner som det handlar om. I dagens artikel i Sydsvenskan ges flera exempel. De små sjukhusens nattakuter ska stängas. ”För patienter i Trelleborg, Hässleholm och Ängelholm blir det inte lika bekvämt”, säger Swanstein. Läkarförbunden protesterar mot att forskarnätverk slås sönder. I artikeln sägs också att läkare på psykakuten i Lund säger att de dagligen skickar hem patienter som borde läggas in.
Snart ska också Vårdval Skåne sjösättas. Det innebär att de lokala vårdcentralerna ska ”konkurrensutsättas” av privata alternativ. Swanstein är medveten om den starka kritiken mot de vårdvalssystem som genomförts i Halland och Stockholm och därför vill han ge sken av att man här i Skåne kommer att få ett bättre system som inte ”slår orättvist”.
Fan tro´t. Under sommaren har Läkarförbundet presenterat den undersökning man gjort bland sina medlemmar. Rapporten avslutas med följande mening: ” I alla landsting befarar läkarna att vården kommer bli mer ojämlik med de nya vårdvalsmodellerna.”
Vårdval Skåne marknadsförs med argument om ökad valfrihet och minskade köer. Det tror jag inte ett dugg på. Syftet är att öppna nya marknader för privata vårdföretag. Om man genom försämringarna kan få tillräckligt många att välja privata alternativ och man sen lägger ner din vårdcentral – hur stor valfrihet har du då?

Vad händer i Hermodsdal?

Tre nya bränder i förra veckan. Ett klubbhus jämnades med marken på Lindängens idrottsplats. En ny brand på Hermodsdalsskolan. Några röster från Hermodsdal i en liten notis i Skånskan: ”Självklart ska sådant här inte få förekomma men skolan måste erkänna sitt misslyckande…”. ”Den enda uppmärksamhet Hermodsdal får i medierna gäller bränder och skadegörelse och det innebär samtidigt uppmuntran för dem som håller på med sånt…”
En som själv vuxit upp på området säger: ”Då hade vi en fungerande fritidsgård men nu är den stängd hela sommaren och de som är över 16 är inte välkomna. Det betyder att ungdomarna är hänvisade till gatorna”. Han tror också att nedläggningen av högstadiet har varit negativ. Och tillägger: ”Vi kan få en situation liknande den i förorterna till de franska storstäderna”. Gymägaren i Hermodsdal uttalar: ”Vi som lever här vet vilka problemen är och hur de kan lösas – men intresset uppifrån är svagt och många idéer stoppas”.
Varför görs inget från kommunens och Fosie stadsdelsnämnds sida? Man har utlovat en mötesplats, det s k Växthuset som sägs ska byggas i Gullviksborg, men byråkrati och krångel med bygglov har satt stopp.
Frågan är ju då om man ska nöja sig med detta? För det första är det milt uttryckt för jävligt att ett område som Hermodsdal, där antalet barn och ungdomar ökat med 60 procent på tio år och som fått sjunka ned i social misär, lämnats åt sitt öde alla dessa år. Medan man samtidigt satsat enorma belopp på ”framtidsfolket” i glassiga nya stadsdelar.
För det andra så råder det ingen brist på fritidslokaler i Hermodsdal. Skolan står tom hela sommaren, liksom på kvällar och helger resten av året. Här finns möjlighet att utveckla alla möjliga fritidsaktiviteter i väntan på Växthuset.Ingen människa föds kriminell. Det är när riskfaktorer som fattigdom, ekonomisk stress, trångboddhet, drogproblem, konflikter i familjen, depressioner, misshandel m m samlas på hög som problemen slår igenom.

Gynna kollektivtrafiken på bilismens bekostnad

En eloge till Felicia Strand, Ung vänster Skåne, som skrev en utmärkt insändare 6 augusti i Skånskan. Avgiftsfri och utbyggd kollektivtrafik är verkligen en nödvändighet om vi ska klara klimatanpassningen av vårt samhälle. Och det är bråttom. De miljarder det kostar att bygga ut och göra kollektivtrafiken gratis för alla är en ren vinst i det långa loppet, särskilt om vi jämför med de katastrofala summor det kommer att kosta om vi skjuter de här frågorna framför oss.
Nu tror jag emellertid inte att detta är den enda åtgärd som blir nödvändig för att komma tillrätta med de stora koldioxidutsläppen från trafiken. En av de största källorna till utsläpp är de stora dagliga bilpendelströmmarna in och ut ur Malmö. Tiotusentals bilar norr ifrån Lund och Staffanstorp och söder ifrån Vellinge och näset. Här har vi att göra med många bilister som är vana vid att transportera sig själva (oftast ensamma i bilen) från dörr till dörr utan att behöva ta ett steg i onödan.
Jag är rädd för att många av de här inte låter sig lockas ens av en gratis och utbyggd kollektivtrafik. Därför behöver en förbättrad kollektivtrafik kombineras med införandet av trängselavgifter i Malmö. Särskilt höga bör avgifterna vara i rusningstid. Dessutom tycker jag det är hög tid att avskaffa bilavdragen. Varför ska vi med skattemedel subventionera de värsta förorenarna? Lägg hellre de pengarna på kollektivtrafiken.

Sten Andersson (Sd) är en gnällig gubbe

Räddningstjänsten Syd vill bryta snedfördelningen bland sina brandmän och öka andelen brandmän med utomnordisk bakgrund till fem procent för att kunna förbättra kommunikationen med allmänheten. Något som visat sig framgångsrikt i Storbritannien och Holland. Detta kallade Sten Andersson (Sd) i en insändare i Skånskan i går för ”klockren diskriminering”.
Det är naturligtvis han själv som står för diskrimineringen och han framstår allt mer som en gnällig gubbe som tar alla tillfällen i akt för att så split mellan folkgrupper. Han beskyller också, utan att presentera några fakta, föräldrar på Rosengård för att ”acceptera att deras barn angriper brandmän”.
Hur kan man vara så inskränkt att man inte förstår att det döljer sig en djup tragik bakom den här företeelsen? Jag har inget emot vare sig polisingripanden eller att vuxensamhället klart markerar gränserna, men om man vill göra det här till frågor om etnicitet eller "undfallenhet för pöbelhopar”, som Sten Andersson kallar det, då är man bara ute efter att skapa mer bråk.
Det som Sten Andersson och Sverigedemokraterna står för är den sämsta formen av politisk impotens. Stora och svulstiga uttalanden som ger sken av enkla lösningar, men leder rakt in i återvändsgränden. Har inte vi på samhällets botten nog av problem ändå utan att Sverigedemokraterna ska ställa till mer trubbel?

En blogg med underifrånperspektiv

Det är länge sen klasskillnaderna i Sverige och övriga världen var så stora som de är nu. Vi lever i ett allt mer kluvet samhälle. Det gäller också Malmö som allt mer delas i en västra och en östra halva där människor lever i helt olika världar. Cynismen tilltar i det politiska etablissemanget.

Det är dags att slå tillbaka. Det är dags för avgrundens folk att återigen organisera sig och påbörja marschen från mörkret upp mot ljuset. Det behövs många som på olika sätt synliggör det som sker. Det är min ambition att med den här bloggen ge ett bidrag till det som behöver göras.