Idag besökte jag ett öppet diskussionsmöte arrangerat av Socialistiska partiet i Malmö. En punkt på programmet var en kvinnlig turkisk kamrat som berättade om situationen i sitt hemland. Hon är här som tillfällig gäststuderande på Malmö högskola. Det var ett intressant föredrag och hon fick många frågor från publiken. Plötsligt ramlade Turkiet ner i mitt Malmö, ett land som vi ofta vet rätt lite om kom en aning närmare.
Utifrån mina intryck av mötet och även en titt på svenska utrikesdepartementets rapport om mänskliga rättigheter i Turkiet skrev jag ner följande:
Läget vad gäller mänskliga rättigheter är fortfarande dåligt i Turkiet. Visserligen har landets regering skrivit under internationella konventioner och även reviderat en rad lagar, men efterlevnaden är det sämre beställt med. Förekomst av tortyr rapporteras fortfarande till mänskliga rättighetsorganisationer. Godtyckliga frihetsberövanden förekommer, särskilt när man kan hänvisa till misstanke om terrorism. Den reviderade polislagstiftningen ger polis och säkerhetsstyrkor utökade befogenheter utanför rättslig kontroll.
Det är också mycket svårt att få poliser som ägnat sig åt tortyr dömda för sina brott. Domare är immuna mot åtal. Många domare och åklagare motarbetar reformerna på lagstiftningens område. Enligt en undersökning ansåg 51 procent av åklagare och domare att mänskliga rättigheter kan hota statens säkerhet.
Enligt konstitutionen råder formellt yttrandefrihet, men det finns stort utrymme för undantag och tolkningar. Det gäller t ex paragraf 301 om ”förolämpning mot turkiskhet” som används för att sätta dit personer som har kritiska synpunkter på armeniska eller kurdiska frågor eller för att tysta journalister som ifrågasätter militären.
Demonstrationer får endast förbjudas om det föreligger fara för brott. Det har inte hindrat polis och säkerhetsstyrkor att med stort våld slå ner arbetarnas första maj-demonstrationer på flera håll de senaste åren. Religionsfriheten respekteras dåligt och intoleransen mot personer som är ”annorlunda” har ökat.
Fackföreningars rättigheter respekteras dåligt, särskilt av privata arbetsgivare. Trots stark ekonomisk tillväxt lever en stor del av befolkningen i fattigdom. Kvinnor är klart underrepresenterade i politiken och arbetslivet. Läskunnigheten är lägre och våld mot kvinnor är ett omfattande problem. Trots många löften om förändring lever tio miljoner kurder i sydöstra delen av landet under svåra förhållanden och diskriminering.
Det är ingen vacker bild som växer fram när man granskar förhållanden i Turkiet. Dock har detta lands överklass, i nära samarbete med USA, sett till att man har den näst starkaste krigsmakten inom Nato.
För att göra det svårare för oppositionen att få inflytande har man en spärr på tio procent av rösterna för att kunna bli representerad i parlamentet. Detta parlament domineras idag av nyliberala, konservativa och nationalistiska partier. Jag inser ju att jag, i likhet med de flesta svenskar, känner till de turkiska förhållandena dåligt. Många av oss har väl hört om det osmanska riket som föll samman efter första världskriget och att under tjugotalet reste sig det moderna Turkiet ur spillrorna under ledning av Kemal Ataturk som skapade en sekulariserad stat.
Som jag förstått det hela så varade Ataturks stränga åtskillnad mellan stat och religion inte så länge. Turkiets sekularism lär vara överdriven. Å andra sidan överdrivs ofta det nuvarande regeringspartiets, AKP:s, islamism. De lär mera motsvara konservativa kristdemokratiska partier i västeuropa. Detta parti fick i senaste valet 46 procent av rösterna. Ett annat parti, som värnar den bestående ordningen är CHP, det socialdemokratiska partiet, som anses stå nära den mäktiga militären. De har ca 20 procent av rösterna. Ett tredje parti är det extremnationalistiska MHP som fick 14 procent.
Vänstern är svag. Den höga spärren till parlamentet har gjort att man ställt upp som oberoende kandidater. På så vis har ÖDP, Freedom and Solidarity Party, lyckats ta sig in genom ett samarbete mellan olika vänsterriktningar. Socialistiska Partiets turkiska kamrater ingår i ÖDP.
Utifrån mina intryck av mötet och även en titt på svenska utrikesdepartementets rapport om mänskliga rättigheter i Turkiet skrev jag ner följande:
Läget vad gäller mänskliga rättigheter är fortfarande dåligt i Turkiet. Visserligen har landets regering skrivit under internationella konventioner och även reviderat en rad lagar, men efterlevnaden är det sämre beställt med. Förekomst av tortyr rapporteras fortfarande till mänskliga rättighetsorganisationer. Godtyckliga frihetsberövanden förekommer, särskilt när man kan hänvisa till misstanke om terrorism. Den reviderade polislagstiftningen ger polis och säkerhetsstyrkor utökade befogenheter utanför rättslig kontroll.
Det är också mycket svårt att få poliser som ägnat sig åt tortyr dömda för sina brott. Domare är immuna mot åtal. Många domare och åklagare motarbetar reformerna på lagstiftningens område. Enligt en undersökning ansåg 51 procent av åklagare och domare att mänskliga rättigheter kan hota statens säkerhet.
Enligt konstitutionen råder formellt yttrandefrihet, men det finns stort utrymme för undantag och tolkningar. Det gäller t ex paragraf 301 om ”förolämpning mot turkiskhet” som används för att sätta dit personer som har kritiska synpunkter på armeniska eller kurdiska frågor eller för att tysta journalister som ifrågasätter militären.
Demonstrationer får endast förbjudas om det föreligger fara för brott. Det har inte hindrat polis och säkerhetsstyrkor att med stort våld slå ner arbetarnas första maj-demonstrationer på flera håll de senaste åren. Religionsfriheten respekteras dåligt och intoleransen mot personer som är ”annorlunda” har ökat.
Fackföreningars rättigheter respekteras dåligt, särskilt av privata arbetsgivare. Trots stark ekonomisk tillväxt lever en stor del av befolkningen i fattigdom. Kvinnor är klart underrepresenterade i politiken och arbetslivet. Läskunnigheten är lägre och våld mot kvinnor är ett omfattande problem. Trots många löften om förändring lever tio miljoner kurder i sydöstra delen av landet under svåra förhållanden och diskriminering.
Det är ingen vacker bild som växer fram när man granskar förhållanden i Turkiet. Dock har detta lands överklass, i nära samarbete med USA, sett till att man har den näst starkaste krigsmakten inom Nato.
För att göra det svårare för oppositionen att få inflytande har man en spärr på tio procent av rösterna för att kunna bli representerad i parlamentet. Detta parlament domineras idag av nyliberala, konservativa och nationalistiska partier. Jag inser ju att jag, i likhet med de flesta svenskar, känner till de turkiska förhållandena dåligt. Många av oss har väl hört om det osmanska riket som föll samman efter första världskriget och att under tjugotalet reste sig det moderna Turkiet ur spillrorna under ledning av Kemal Ataturk som skapade en sekulariserad stat.
Som jag förstått det hela så varade Ataturks stränga åtskillnad mellan stat och religion inte så länge. Turkiets sekularism lär vara överdriven. Å andra sidan överdrivs ofta det nuvarande regeringspartiets, AKP:s, islamism. De lär mera motsvara konservativa kristdemokratiska partier i västeuropa. Detta parti fick i senaste valet 46 procent av rösterna. Ett annat parti, som värnar den bestående ordningen är CHP, det socialdemokratiska partiet, som anses stå nära den mäktiga militären. De har ca 20 procent av rösterna. Ett tredje parti är det extremnationalistiska MHP som fick 14 procent.
Vänstern är svag. Den höga spärren till parlamentet har gjort att man ställt upp som oberoende kandidater. På så vis har ÖDP, Freedom and Solidarity Party, lyckats ta sig in genom ett samarbete mellan olika vänsterriktningar. Socialistiska Partiets turkiska kamrater ingår i ÖDP.