Är det nödhjälpsarbeten á la trettiotalets AK-jobb som blir alliansregeringens nästa drag?
Finansminister Borgs senkomna erkännande av krisens djup och omfattning, liksom utspelet från Svenskt Näringslivs Urban Bäckström och Stefan Fölster kan markera början till slutet för alliansregeringen. Trots snabbt sjunkande opinionssiffror efter valet, på grund av diverse affärer i regeringen och väljarnas missnöje med jakten på sjuka och arbetslösa, har alliansen ändå bevarat något slags sken av att vara ”jobbfixare” på grund av sin ”arbetslinje”.
Mona Sahlins oförmåga att hantera rollen som oppositionsledare och det faktum att hon företrätt en högerlinje som legat nära regeringens krispolitik har underlättat för Fredrik Reinfeldt och alliansregeringen att
Mona Sahlins oförmåga att hantera rollen som oppositionsledare och det faktum att hon företrätt en högerlinje som legat nära regeringens krispolitik har underlättat för Fredrik Reinfeldt och alliansregeringen att
framstå som handlingskraftig i krisens inledningsskede.
Detta är nu på väg att förändras. Regeringens envisa fasthållande vid sin lagda budget har öppnat för allt mera kritik. Från oppositionen, men nu också från kapitalisternas representanter.
Det faktum att Anders Borg nu framstår som den siste som ändrar sig i fråga om krisåtgärder är utan tvekan en prestigeförlust. Allvarligare är att det som burit fram alliansregeringens rykte som ”arbetslinjens” främsta företrädare nu är på väg ut ur bilden, nämligen högkonjunkturen. Den förda politiken har varit baserad på en prognos av ständiga solskensdagar. Nu inträder, inte en vanlig ”konjunktursvacka”, utan den värsta krisen sen trettiotalet. Detta innebär en total förändring av villkoren, alliansregeringen kommer att tvingas administrera en skyhög arbetslöshet.
Många av de hundratusentals arbetslösa kommer att sakna arbetslöshetskassa, många är korttidsanställda som blir ställda på bar backe och för många som ändå har a-kassa kommer den låga ersättningen att bli en chock och förstöra privatekonomin och tvinga många att flytta från hus och hem. Många kommer att gå rakt in i kön till socialen. Den sociala utslagningen kommer att öka, liksom rekryteringen till de kriminella gängen.
Från Svenskt Näringsliv har nu formulerats krav på offentliga nödhjälpsarbeten för att få nya klimatfientliga vägprojekt till stånd och för att sysselsätta en del av dem som man tänker sparka ut från företagen. Krav kommer också på sänkta skatter för företagen, något som naturligtvis går ut över den offentliga välfärden. Samtidigt vill Maud Olofsson att folk ska jobba längre. Det är nåt som inte går ihop riktigt här.
Den sista glansen kommer att flagna av alliansregeringens fasad. Jag ser framför mig en regering som kommer att administrera arbetslöshet, nödhjälpsarbeten och social misär. En sådan regering blir inte gammal, det är början till slutet för den. Sen är det en annan sak att den s k oppositionen inte är mycket till alternativ, men den svenska arbetarklassen får se till att få ett ord med i laget, då kan det nog bli ändring.
Det faktum att Anders Borg nu framstår som den siste som ändrar sig i fråga om krisåtgärder är utan tvekan en prestigeförlust. Allvarligare är att det som burit fram alliansregeringens rykte som ”arbetslinjens” främsta företrädare nu är på väg ut ur bilden, nämligen högkonjunkturen. Den förda politiken har varit baserad på en prognos av ständiga solskensdagar. Nu inträder, inte en vanlig ”konjunktursvacka”, utan den värsta krisen sen trettiotalet. Detta innebär en total förändring av villkoren, alliansregeringen kommer att tvingas administrera en skyhög arbetslöshet.
Många av de hundratusentals arbetslösa kommer att sakna arbetslöshetskassa, många är korttidsanställda som blir ställda på bar backe och för många som ändå har a-kassa kommer den låga ersättningen att bli en chock och förstöra privatekonomin och tvinga många att flytta från hus och hem. Många kommer att gå rakt in i kön till socialen. Den sociala utslagningen kommer att öka, liksom rekryteringen till de kriminella gängen.
Från Svenskt Näringsliv har nu formulerats krav på offentliga nödhjälpsarbeten för att få nya klimatfientliga vägprojekt till stånd och för att sysselsätta en del av dem som man tänker sparka ut från företagen. Krav kommer också på sänkta skatter för företagen, något som naturligtvis går ut över den offentliga välfärden. Samtidigt vill Maud Olofsson att folk ska jobba längre. Det är nåt som inte går ihop riktigt här.
Den sista glansen kommer att flagna av alliansregeringens fasad. Jag ser framför mig en regering som kommer att administrera arbetslöshet, nödhjälpsarbeten och social misär. En sådan regering blir inte gammal, det är början till slutet för den. Sen är det en annan sak att den s k oppositionen inte är mycket till alternativ, men den svenska arbetarklassen får se till att få ett ord med i laget, då kan det nog bli ändring.
1 kommentar:
Kris? Vad är det för trams? Folk är lata. Sänk ersättningarna så börjar de arbeta och så upprätthåller vi arbetslinjen.
Skicka en kommentar